Myleus resa från Pello till Bryssel

Paret Myleus är några av Tornedalens trogna återvändare. Varje sommar tillbringar de i sitt hus i Pello utanför Övertorneå.

1995 bodde makarna Myleus i Pello. Hans-Erik Myleus jobbade vid den här tiden på Tullverket i Haparanda och Ann-Kerstin Myleus var gymnasielärare i svenska och engelska.

– När det började diskuterats att Sverige skulle gå med i EU förstod vi att Hans-Eriks jobb kanske skulle försvinna. Om både Sverige och Finland gick med skulle det ju inte behövas någon gränsbevakning på samma sätt som tidigare, berättar Ann-Kerstin Myleus.

I samma veva gick hon i tankar på att skola om sig.

– Det var en solig men 17-gradig kall morgon och jag gick ut och hämtade tidningen. Där i såg jag en annons om att EU sökte svensk personal och jag tänkte, det här borde Ann-Kerstin söka, säger Hans-Erik Myleus.

 EU behövde handläggare och för att få jobb i Bryssel behövde man genomgå ett uttagningsprov.

– Jag anmälde mig och gjorde det skriftliga provet i Stockholm 1995 – och det var jag inte ensam om, säger hon, 10 000 andra hade nämligen också anmält sig.

Efter detta följde en oviss period för båda. Den 2 juni skedde det som de hade hoppats slippa: Hans-Erik blev uppsagd från Tullen i Haparanda. Men oron förbyttes snart mot hopp. Sex dagar senare, på Ann-Kerstins födelsedag, fick de veta att hon hade klarat antagningsprovet och blev kallad på intervju i Bryssel.

– Då kändes det som att de var meningen att vi skulle flytta, säger hon.

I februari 1996 började hon jobba på kommissionen med EU:s utbildningsprogram. Fyra år senare bytte hon tjänst och började på EU:s generaldirektorat för regionalpolitik.

– Det var ett drömjobb.

Under åren i Bryssel har Hans-Erik Myleus varit hemmaman. Han har tagit hand om barnen Andreas och Antonia som var åtta och tre år vid flytten, lagat mat, engagerat sig i barnens liv och hängt med de andra hemmamännen.

– Vi var en grupp på fjorton män som umgicks mycket, berättar han.

– Vi som var de första svenskarna som flyttade var lite som pionjärer. På avdelningen jag började jobba på var det främst kvinnor och många män flyttade med som medföljande, säger Ann-Kerstin.

De berättar även att både Europa-skolan och fritidsaktiviteterna tillät och uppmuntrade föräldrar att vara delaktiga.

– Sonen Andres spelade hockey och han har idag två belgiska mästerskapstitlar bakom sig. Konkurrensen var förstås inte densamma där, men det var kul ändå, säger Hans-Erik Myleus.

I familjen Myleus hus i Bryssel märks kopplingen till Tornedalen. De har alltid hjortron i frysen och tornedalsk konst på väggarna.

– Vi har också byggt en bastu i huset så jag bastar ofta, säger Hans-Erik Myleus och ler.

– Dessutom kom Margot Wallström med familj och åt surströmming hos oss tio år i rad. Vi var tre par som tyckte om surströmming och det var vi ganska ensamma om i Bryssel.

2003 köpte de Norrbottensgården i Pello.

– Hans-Erik känner varenda en här i byn och har familj i Övertorneå. Dessutom har vi velat ge barnen en koppling till Tornedalen. Därför har huset här betytt mycket för oss, säger Ann-Kerstin Myleus.

Paret flyttade till Bryssel med tanken ”blir det dåligt så flyttar vi hem”. Men efter 25 år trivs de fortfarande.

– Vi båda skulle rekommendera den som får chansen att prova att flytta utomlands. Att vi hade två små barn med oss var positivt. Vi träffade naturligt deras kompisars föräldrar och hittade därigenom goda vänner.