Ronny Olovsson, vd på Vinter reklambyrå i Luleå. Var nöjesredaktör på NSD när Jakob Hellman slog igenom 1989 och har intervjuat honom vid flera tillfällen.
- Det var befriande när Jakob Hellman slog igenom. Det var en ny känsla för svensk pop som var lite Lundelltrött då. Han hade en unik frasering och röst. Sedan var han ju jävligt snygg också, med sprethåret och med en norrländsk självklarhet i sitt sätt att vara. En musikalisk Stenmark, typ. Han gjorde en magisk skiva och tackade sig för sig. I slutet av 90-talet träffade jag honom på en pub i Malmö. Bjöd honom på en öl och frågade om han skulle göra fler skivor. Han svarade lite skumt att bokstäverna hade blivit för små.
Karin Johansson, Vuollerim. Var Jakob Hellmans lågstadielärare och är mamma till trummisen Ulf Johansson i Ampere.
– Han är en helt fantastisk person. I skolan var han duktig och han höll även på med idrott, kommer jag ihåg. Det är synd att han drog sig tillbaka, men det är så han är som person. Han är ganska så självkritisk. Tror han har skrivit mycket för byrålådan. Det har gått så många år men jag hoppas han gör comeback. När man frågar honom om det skrattar han mest. Vi äldre följer honom men ungdomarna har nog inte kläm på vem Jakob Hellman är. Han hälsar alltid på när han kommer hem. Jag tror han känner mycket för Vuollerim ännu.
Elmo, artist från Jokkmokk. Slog igenom 2007 och har kallats för ”Jakob Hellmans arvtagare”. Hellman är den artist som betytt mest för Elmo.

– Ofta när jag lyssnar på bra artister eller hör någon låt som jag tycker är grym så tänker jag att ”det här skulle jag kunna skriva själv”. Men när jag hör Jakob Hellman så tänker jag att ”det här skulle jag aldrig kunna skriva”. Han är helt unik. Han är först och störst. Lyssnade på honom tidigt men det var först i gymnasiet som jag fastnade. Texterna är mångbottnade utan att det blir otydligt. Kent och Lars Winnerbäck försöker skriva som honom men de saknar den där fingertoppskänslan. Det blir bara meningslöst.