”Det var redan 1955 som jag och frun gick till Sarkasvare utanför Jokkmokk för att plocka hjortron. Vi hade gått i 13 kilometer när jag sa att vi måste stanna och få oss kaffe. Så vi gjorde det, men när jag tittade ner i vattnet såg jag hur det glimrade.
Jag kom som aldrig ifrån det där riktigt, så jag kände att jag behövde titta närmare på det. Sedan hittade jag ett företag i Helsingborg som kunde analysera det jag hade hittat. Det visade sig att det var 20 gram guld per ton och 111 gram silver – och det där var bara ett slamprov. Det glimrade mycket, där under vattnet.
Men sedan fick det bara ligga där.
När de byggde en skogsväg där i närheten började jag söka igen och fick tillstånd. 1980 fick jag ett diplom från Norrlandsfonden och då blev jag som tänd igen. Det har alltid varit min dröm att hitta något guld och få sysselsättning till den delen av kommunen.
Men jag räckte aldrig riktigt fram, för jag gjorde ett fel: Jag skulle ha anlitat mer kunskap i början. Det tog för mycket tid utan att det blev något gjort.
Jag vet var guldet finns nu, tror jag. Uppe på bergskanten finns det en stor grop som påminner om ett meteoritnedslag, men jag har pratat med någon som kan det där som säger att det nog är magma som har stigit upp där för väldigt längesedan och som har sjunkit ner igen. Då brukar det bildas ädelmetaller som guld och silver och jag har hittat en sten med vulkaniskt ursprung som tyder på att de har rätt. Och det bildas mycket vatten också. Så sjön som ligger där har bildats av grundvattnet under en lång, lång tid och det har nog följt med silver och guld från berget där jag tror att fyndigheterna finns.
Jag har varit och grävt i den där kallkällan många gånger och det glimrar likadant än i dag. Men jag tror också att det finns mycket mer. Jag hoppas att någon annan kan ta över det där och om någon visar intresse för att prospektera så kommer jag gärna och visar platsen. Jag är 91 år, men så pass kry är jag nog ännu”.