KRÖNIKA Efter en dag i Jokkmokk är jag fylld av intryck.

Jag har imponerats av Swebors verksamhet i Jokkmokk. Företaget tillverkar pansarplåt till skottsäkra fordon och säljer sina produkter i hela världen. Osäkerheten i världen gör att det finns stora behov av bepansrad plåt.

”Vi har 13 anställda i Jokkmokk och 20 till runtom i världen. 90 procent av produktionen går på export. Omsättningen är 180 miljoner kr”, berättar platschefen Aron Granström.

Artikelbild

| Porjus gamla kraftstation, som invigdes 1915, står kvar som ett magnifikt minnesmärke. Den är väl värd ett besök.

De långa avstånden och transportkostnaderna är förstås en utmaning när plåten ska fraktas till kunderna i Sydamerika, Asien och andra delar av Europa. Men bevisligen går det att bli ett framgångsrikt exportföretag även i en kommun i Norrlands inland, bortom de stora allfarvägarna. Det går att nå långt med kompetens och kvalitet.

För mig är det ännu ett bevis för att jobb, tillväxt och exportinkomster inte skapas bara i stora städer och storföretag. Även mindre företag i glesbygden spelar en viktig roll.

Kul är också att höra om utvecklingen för besöksnäringen i Jokkmokk. På Arctic Camp basar Pia Emretsson, som haft en fin sommar.

”Vi hade ett jättebra år redan 2018. Men under 2019 har antalet gästnätter ökat med hela 22 procent under första halvåret”, säger hon.

Det finns dessutom potential för näringen att växa.

Jokkmokk kan erbjuda många upplevelser och besöksmål – skidanläggningen i Kåbdalis, fjällstationen i Kvikkjokk, Porjus gamla kraftstation, fjäll- och samemuseet Ájtte, nationalparkerna, vintermarknaden och mycket annat.

Sedan länge har Jokkmokk även starka anor när det gäller energiproduktion, skogsbruk och renskötsel.

Siffrorna över elproduktionen i kommunen är talande. Utan kraftstationerna i Jokkmokk skulle stora delar av Sverige stanna.

”Vi pratar om cirka 1/3 av det svenska effektbehovet en sommarnatt. Och mer än 10 procent av behovet den kallaste av vinterdagar. I en och samma kommun”, twittrar Per Everhill, som jobbar med public affairs hos Tekniska verken.

Det är lätt att förstå att kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) talar med stolthet om sin hembygd.

Kommunen har ett mångfacetterat näringsliv och en god arbetsmarknad – arbetslösheten ligger under riksgenomsnittet.

Men det finns sådant som förmörkar tillvaron. Antalet invånare – och därmed antalet skattebetalare, liksom underlaget för offentlig och privat service – minskar stadigt.

Som mest hade Jokkmokk ungefär 12.000 invånare i början på 1960-talet. Då skapade utbyggnaden av vattenkraften många jobb.

Vid halvårsskiftet är befolkningssiffran nu nere under 5.000 invånare – noga bestämt 4.966 invånare. Sedan millennieskiftet har kommunen tappat mer än tusen invånare.

Följaktligen är Bernhardsson intensivt engagerad för att bredda näringslivet. Kommunen behöver fler ben att stå på för att bryta den nedåtgående trenden.

Det är också skälet till att han och övriga i kommunledningen tar fajten för gruvbrytning i Kallak, som brukar betecknas som Europas största obrutna järnmalmsfyndighet.

Bernhardssons krav till den rödgröna regeringen är klart och tydligt.

”Det är skarpt läge för kommunen! Bevilja bearbetningskoncession för Kallak nu!”, manar kommunalrådet.

Han pekar på att en gruva i Kallak skulle skapa hundratals jobb och nya utvecklingsmöjligheter för Jokkmokk.

Statsråden borde inte tveka.

Ett sådant beslut ligger helt i linje med Sveriges nationella mineralstrategi, som talar om att utveckla Sverige som gruvnation.

Det kommer inte heller att saknas orörd natur i Jokkmokk om regeringen ger grönt ljus för Kallak. Gruvetableringen berör mindre än en promille av Jokkmokks kommun.

Minns att Jokkmokk är Sveriges näst största kommun till ytan. Den är större än Skåne, Halland och Blekinge – tillsammans!

Således finns plats för både fjällturism, skogsbruk, renskötsel och gruvverksamhet i kommunen. Det ena behöver inte ställas mot det andra.