Vrede och förtvivlan i Mariupol: "Fan ta dem"

Den lilla flickan hann inte fylla sex år.

Hennes livlösa kropp är klädd i en pyjamas med enhörningar och ligger i en massgrav tillsammans med andra barn som dödats av granateld under den massiva ryska artilleribeskjutningen mot hamnstaden Mariupol i sydöstra Ukraina.

Bredvid henne ligger Kirill, som bara var 18 månader när han fick kroppen full av splitter. Och 16-åriga Ilija, vars ben sprängdes bort när han spelade fotboll på en skolgård. Kirurgerna lyckades inte rädda honom.

Dödgrävarna kastar ner de små kropparna i den frusna marken så fort de kan. Ju kortare tid dödgrävarna tillbringar i det fria, desto större chans har de att själva överleva.

Lastar av liksäckar

– Det enda jag vill är att det här ska få ett slut, säger Volodymyr Bykovskyj, som lastar av liksäckar från en lastbil, samtidigt som han förbannar dem som ligger bakom kriget.

Men fler kroppar blir det att begrava. På sjukhus nummer 3 är källaren full av döda barn och vuxna som ligger svepta i tyg i väntan på att hämtas av någon anhörig. Bland dem ett spädbarn som fortfarande har navelsträngsstumpen kvar.

Varje flygräd, varje granatregn trummar in den förbannelse som Mariupols geografiska läge innebär, mellan den annekterade Krimhalvön och det av ryskstödda separatister kontrollerade Donbass. Staden har blivit en symbol för den ryske presidenten Vladimir Putins strävan att slå grannlandet i spillror – men också för ukrainarnas motstånd mot en förkrossande övermakt.

Fick inte fylla sex

Flickan som inte fick fylla sex blev ett av de första offren i Mariupol för det anfallskrig som på bara några veckor har omkullkastat det som brukar kallas den europeiska säkerhetsordningen.

Den 27 februari kom hon in med ambulans till ett av stadens sjukhus tillsammans med sin far, som också hade skadats i beskjutningen. Vårdpersonalen flockades runt henne, någon gav henne en injektion, en annan en strömstöt i ett fruktlöst försök att rädda hennes liv. Förgäves.

En av läkarna riktade blicken rakt in i en AP-fotografs kamera medan han pumpade det döende barnet fullt med syrgas, och röt i besinningslöst raseri:

– Visa det här för Putin!

Bombade mödravårdsklinik

En och en halv vecka senare, den 9 mars, anföll ryskt stridsflyg en mödravårdsklinik. Bomberna grävde en två våningar djup krater framför sjukhusbyggnaden.

Medan ett lätt snöfall lade sig över förödelsen på gårdsplanen rusade sjukvårdare fram med en höggravid kvinna som förtvivlat klappade sin blodstänkta mage, där livet rann ifrån hennes ofödda barn.

– Döda mig nu! skrek hon till läkarna som en kort stund senare gjorde allt i sin makt för att rädda henne och den lilla.

Barnet var dött redan då det kom ut. En halvtimme senare gav även modern upp andan.

Snyftar stilla

Några dagar senare sitter Anastasia Erasjova i korridoren på ett annat sjukhus, med sitt ena barn sovande i famnen. Hennes andra barn har just dött, liksom hennes brorsbarn, båda offer för de ryska granaterna.

I den kvalfyllda gråten snyftar hon fram orden stilla, som en besvärjelse.

– Vem ska ge oss våra barn tillbaka? Vem?