Gunnar Wetterbergs kulturhistoriska verk ”Träd” handlar om den svenska skogen och är med sina närmare trettio kapitel i stort sett heltäckande. Trots sitt omfång är boken, för att knyta an till ämnet, väl gallrad och inte på något sätt förvuxen eller igenskogad.

Wetterberg är nästan lika heltäckande själv. Han har varit långtidsutredare, direktör i Kommunförbundet och Sacos politiske chef, han är debattör, hedersdoktor och skogsägare, en som benämner sig ”skoglig lekman”.

”En vandring i den svenska skogen” är bokens undertitel och Wetterberg är med redan när isen börjar dra sig tillbaka och följer skogen ända in i vår egen tid. Vandringen är alltså kronologisk men han fogar också in historiska tillbakablickar i de olika kapitlen. Och precis som skogar växer och breder ut sig så breddas också framställningen i denna bok.

Samtidigt möter läsaren mycket som är oväntat. Vi stannar till vid världens äldsta träd som nästan är 10 000 år och återfinns på Fulufjället. Vi får läsa om försöken att använda älg i stället för häst. Gunnar Hedlund får ett kapitel men också hackspetten och hur man krigade i skogarna förr. Boken kan så till vida stundom påminna om en nyplantering där mängder av oväntade plantor getts plats vid sidan av de mer klassiska.

De flesta kapitlen är på någon dryg sida. Det kan emellanåt bli i kortaste laget, tycker jag, men boken innehåller 350 sidor och det formatet har förstås också bestämt texternas omfång.

Kapitelrubrikerna består ofta av enstaka ord, som Cirkelsågen, Syllar, Sliprar, Ohyran, Döda fallet, Möblerna, Baggböleriet, Gammal Norrlands Akvavit, Huggare och körare, Skogsfolkets strider, Lönepiskan, Boken, Mulens marodörer, Skräpträden, Skogen – industrins moder.

Wetterberg redovisar sina källor och ger oss en omfattande litteraturförteckning och ett register (där jag dock upptäcker en del luckor). Det vimlar också av kartor, grafiska framställningar och foton även om bilderna ibland blir små, de också.

Att välja vad man ska referera i en så här innehållsrik bok är tortyr. Här följer ändå några nedslag: Först kom björken vandrande från söder och nådde vårt land omkring 9 000 f. Kr. Eken infann sig drygt tusen år senare, den hade längre väg att gå, ända från Italien. Och det fanns almsjuka redan för 5 000 år sedan! Ofta ställer man sig ju den sortens elementära frågor själv. Verket är därför också folkbildande.

Svedjejordbruk gav under några år fyra-fem gånger så stora skördar som den vanliga odlingen men skadade på längre sikt jorden. Det är ett av många exempel på vad Wetterberg kallar ”skogens långa träldom i jordbrukets tjänst”. Ett annat är när Gustav Vasa började bygga en krigsflotta. Till varje skepp krävdes tusentals ekar!

Exporten av sågat timmer kom i gång i början av 1800-talet. Sverige hade världens bästa älvar. De rann åt rätt håll och islossningen gynnade också näringen och 1945 fanns det 34 000 kilometer flottleder. Kring 1900 var Sverige världens största exportör av sågade varor. Något decennium senare exporterade vi mest massa i världen.

Under andra världskrigets avspärrningar var det skogen som räddade Sverige. På några få år avverkades 240 miljoner kubikmeter ved – med såg och yxa! Korna fick äta cellulosa men försöken att göra kostymer av skogens torv slog fel.

Blädning innebär att man bara avverkar de träd som är störst och litar på att skogen själv svarar för återväxten. Man avstår alltså från kalhuggning och systematisk återplantering. Den motsatta metoden går ut på att man brukar skogen som vid odling av jorden: man sår, gallrar, gödslar och skördar det hela, man plöjer och planterar nytt.

Diskussionen gäller ofta hur stora uthuggningarna ska vara. Många ägare vill ”skala ner skogsvården”, skriver Wetterberg som tror att ny teknik, GPS och smidigare maskiner kan vara lösningar i framtiden.

Själv fick Wetterberg lära sig att ”ägarens stövelspår är skogarnas bästa gödsel”. Och han skriver kärleksfullt om skogens folk, om huggare och körare, men använder också här mycket statistik och undersökningar för att beskriva deras livsvillkor.

I begynnelsen var yxan, noterar Wetterberg. Mest tillbud inträffade när träden fälldes och kvistades men det var vid körningen som flest dödsolyckor inträffade. Det avsnittet, om arbetet i skogen, är ett av bokens centrala partier.

Slitet pågick i princip under hela 1800-talet och fram till 1960 då mekaniseringen på allvar tog fart. Här blir den historiska genomgången mycket utförlig.

Trästaden förbjöds och försvann (som en följd av alla bränder) men trävillor och småhus i trä fick en renässans och i vår tid går 70 procent av alla sågade varor till byggnation. Ny teknik och starka miljöskäl gynnar den utvecklingen. Ett japanskt företag planerar nu att bygga en 350 meter hög skyskrapa i trä!

Wetterberg är förkrossande påläst och timrar till slut av all denna kunskap om skog och träd ett stabilt hus vars ramverk består av statistik och tusen vetenskapliga och andra utredningar. Kanske kunde man någon gång önska sig lite mer av snickarglädje när han uppför det där trähuset, för att balansera den stundom lätt utredande stilen. Bäst är texten när den på denna sakliga grund glider över mot essän.

kulturen@nsd.se