Det statliga tågbolaget SJ meddelade under onsdagen att man går med vinst. Mer än väntat, och nästan dubbelt så mycket som samma period ifjol. Det är fint, både för den som gillar vinst och för den som gillar tåg – och det är tydligt att den senare kategorin har växt stadigt de senaste åren.

Förra året hade SJ 32 miljoner resenärer – det är en kraftig uppgång, och innebär att man är nära att slå i taket vad gäller kapaciteten. För att kunna möta denna ökade efterfrågan på företagets tjänster planeras omfattande investeringar.

De tåg som finns ska rustas upp och kunna ta fler passagerare – samtidigt som trettio nya regionaltåg och lika många nya X-2000 ska köpas in. Det är, säger VD Christer Fritzson i en intervju med TT, den största nya satsningen på tåg i företagets historia, och innebär en sammanlagd kapacitetsökning på femtio procent.

Artikelbild

| I BACKSPEGELN. Järnvägen har varit central i att forma om Sveriges karta, och kommer att göra det i framtiden också.

Och visst låter det gott och väl. Det är alltid fint när man kan kalla sina satsningar historiska, och självklart är det lovvärt att det nu finns en så stor efterfrågan på persontransporter med tåg att en sådan upprustning faktiskt kan löna sig.

Tåget är och förblir ett av våra viktigaste och miljövänligaste transportmedel, och det har också potentialen att vara ett demokratiskt transportmedel. För en bil måste du ha ett körkort och kanske spara i flera år – men till tåget räcker det med att du har rätt att köpa en biljett.

Men mitt i allt klang och allt jubel får vi inte glömma att allt i det här landet faktiskt inte går på räls. För hur demokratiskt blir egentligen ett sådant transportmedel för den som inte har en station att resa ifrån?

Att bygga rälsburen infrastruktur får alltid konsekvensen att de platser som får hållplatser och stationer binds närmare vid varandra och fungerar som centrum, medan de som inte får det lämnas åt sidan och förskjuts till periferin. Det accelererar urbaniseringsprocesser och förstärker de skillnader som redan finns mellan större och mindre städer.

I samma anda kan vi notera att en ohemul mängd miljarder kommer att investeras i en utbyggnad av höghastighetståg mellan olika metropoler i södra Sverige, medan Norrbotniabanans fortsättning ännu inte har klubbats eller finansierats. Som född och uppvuxen i Stockholm har jag all förståelse för att man vill ta sig bort från Göteborg så fort som möjligt – men hur många miljarder är det egentligen värt att lägga på att resan mellan städerna ska ta två timmar i stället för tre?

För den som vill minska inrikesflygandet borde det vara en självklarhet att erbjuda pålitliga, miljövänliga och snabba resmedel som alternativ. Därför borde alla planerade infrastrukturreformer också svara på frågan hur de bidrar till att hela Sverige ska fortsätta leva.

Det är fint att SJ behöver nya tåg, och det är fint att de som har råd att åka till Paris på semester föredrar att ta tåget hellre än att flyga tur och retur. Det är fint att det ska bli lättare att göra det, och att så många svenskar har engagerat sig i att semestra klimatsmart i år.

Ja, till och med höghastighetsspåren är en bra sak och ett steg i rätt riktning – om det inte hade varit för att de också är med och förstärker de processer som formar vårt samhälle och vårt land: Ett steg mot ökad centralisering, och som ger ännu mer förbindelser och resurser till platser som redan har mycket av allt det.

Om tåget verkligen ska realisera sin fulla miljövänliga och demokratiska potential måste man våga investera ännu mer – och framförallt våga göra det även där det inte redan finns några på förhand utlagda spår.