Livet går vidare i Vojakkala

Det regnade i Tornedalen i går. Snön var brun i dikena, åkrarna såg skitiga ut, vägen var blixthal.
Därför tog det någon minut extra att köra Saaben genom den by som inte är känd för att förre landshövdingen Kari Marklund kommer därifrån.
Vojakkala känner vi för att byn innehåller den pyrande grannkonflikt som flera gånger flammat upp i blodigt våld. Konflikten har i åratal fått stor uppmärksamhet i allt från TV3:s Insider till NSD:s nyhetssidor.
I dag ska det senaste dådet, några grymma yxhugg, avhandlas i sal två i Luleå tingsrätt.

Men i går var det en vanlig novembertisdag i Vojakkala. Ja, det finns en vardag även där - trots krigsrubriker om yxdåd och pistolskott.
Den vardagen fanns bland annat i en källare under Palogården dit jag gick för att titta på då Helena Lundmark, 41, gjorde Tornedalschoklad. Hon fyllde vita chokladskal med en bärpuré gjord på hjortron och lyssnade på The Doors i radion.
- Jag älskar att göra det här, sade hon och förklarade sedan att hon inte märkte av den familj som stått i mitten av konflikterna i 20 år.
- Ändå bor jag ganska nära.
Hennes kollega Marja Kähkönen, 54, berättade att Palogården är en före detta lanthushållskola, som nu köpts av Sven Tornberg, 38.

Han är bror till riksdagsledamoten Stefan (c) och son till byaåldermannen Ossian Tornberg. Sven Tornberg begriper varför medierna skildrar våldet i Vojakkala. Konflikter och dramatik väcker intresse - men de är ingredienser som mattar ut de boende.
- De äldre vill inte gå eller cykla förbi huset där familjen bor. Men på det stora hela är det inget som jag märker av. De som bor runt huset märker det nog mer.
Jag frågade varför han, som satsar påget företag, tror på en framtid för byn, och hans röst blev skarp.
- Varför skulle den inte ha det? undrade han.
- Hur menar du? frågade jag.
- Härifrån är det sex kilometer till Ikea och Ikanohuset, sade han.
Sedan talade han om hur Haparanda växer norrut. Om hur en gång- och cykelväg kommer att hjälpa Vojakkala att bli en perfekt närförort till Sven-Erik Buchts handelsstad vid gränsen.
Behrouz Moradabbasi, ägare till företaget Combi heat, var lika optimistisk. Han visade en av sina kombinerade ved- och pelletskaminer och berättade om den "positiva anda" som finns i byn.

Samtidigt kunde han konstatera att det inte är den som gjort byn rikskänd. Kunder söderifrån har kommenterat våldet.
- De tänker på det negativa. Men det finns mycket positivt här.
Jag undrade vad det var och fick höra om gokartbanan, den fina småviltsjakten, inflyttningen av barnfamiljer, svampmarkerna och de spännande berättelserna om beredskapsåren då runt 5 000 soldater var stationerade nära byn.
Inget som passar i konfliktorienterade nyhetsinslag, men sådant som gör att Vojakkalaborna trivs i sin by.
- Potatisskördarna här har varit två till tre gånger det normala. Här finns en av de bördigaste jordarna i norra Sverige, sade Sven Tornberg,

Sju advokater, ett målsägandebiträde, åklagare och poliser kommer att vandra in i tingsrätten i dag för att genomföra en förhandling med extra säkerhetsåtgärder.
De är representanter för ett samhälle som Vojakkalabon Eskil Lugnet, 59, inte gav mycket för i går.
- Sverige är fantastiskt, sade han ironiskt medan hans Volvo XC 70 tog sig fram över den isiga skogsväg som leder till
Karsikkojärvi, väster om byn.
Han släppte ratten och gestikulerade med arbetshandskarna medan han talade.
- Jag är optimist annars, men efter 20 år med det här har man blivit ganska luttrad. Det här en cirkus som bara har förlorare.
Eskil Lugnet stannade för att skruva fast en skylt vid naturreservatet Tervajänkkä, där lärkfalkarna och dvärgmåsarna sedan länge övergivit den lilla sjön. Innan han vandrade iväg för att märka ut stigen till fågeltornet hade han hunnit bli irriterad - och uppgiven.
- Två människor har nästan dött. En har blivit knivhuggen och en yxhuggen. Alla är överens om att det inte får vara så här. Ändå fortsätter det. Finns det någonting som gör att myndigheterna vaknar? undrade han.

Jag satte mig i bilen och tittade på en gammal artikel som skrivits av K-G Aasa, NSD:s före detta lokalredaktör i Tornedalen.
Texten publicerades 2000, året efter att prästen Veiko Määttä misshandlats och en vecka innan någon sköt mot familjens hus. Den innehåller ett nästan identiskt nödrop, men från Ossian Tornberg:
- Vi måste få hjälp både för vår och för den aktuella familjens skull. Alla myndigheter och berörda säger sig förstå problemen men inget händer.

Det var åtta år sedan. Om någon vecka kommer domar eller frikännanden mot familjemedlemmarna: den 73-åriga fadern, sönerna som är 32, 37 och 39, döttrarna som är 40 och 41. Frågan är vad en sådan samhällelig insats åstadkommer för familjen och för Vojakkala.
Eskil Lugnet:
- Fängelse är ingen lösning på det här problemet. Byn väntar och ser, men inte har vi några stora förhoppningar.