Det är om höstarna, när de gulbruna markerna lutar brant mot ljusare och snövita vidder, som tankarna kommer om det liv man levt och vad som eventuellt kommer att hända därefter. I samma veva kan inte nog framhållas vilken enveten dagdrömmare jag alltid har varit. Nu är alltså den årliga perioden här när jag backar år för att minnas alla äventyren, flugfisken när och fjärran, resorna runt klotet, familjen och morfar och mormor. När jag vandrar genom de djupaste av livets dalar kommer saltsmaken i munnen, då finns ingen reträtt mot högbergen i väster. Kampen mot andefattigdomen tar inte slut förrän jag når fastare marker, upp mot den förhoppningsvis ljusare fjällkanten.

När jag var grabb såg jag fjällen från köksfönstren. En bättre start på livet kunde jag inte få. Jag drömde mig bort till de tysta stoderna i fjärran. Jag visste det inte då men de skulle en dag bli mina trygga kompisar, tysta följeslagare på min fiskestig mot mål som jag fortfarande inte känner. Däremot anar jag något bortom blånande horisonter.

Jag har gästat fjärran Nya Zeeland ett antal gånger i mitt liv. Lockelsen har varit det fantastiskt spännande flugfisket, framför allt efter öring i ginklara åar och bäckar. Under en av dessa resor kom jag körandes med bil mot den mysiga lilla staden Murchison på Sydön. Plötsligt kom jag fram till ett namnlöst vägskäl? Skyltarna låg av någon anledning på marken. Jag stannade, klev ut bilen och vandrade runt på den smala grusvägen. Jag befann mig mitt i en enorm dalgång med höga berg på bägge sidor. I fonden betade fåren det solsvedda gräset. Jag singlade slant med mig själv och tog av mot vänster, vilket så småningom visade sig vara det rätta valet. På hotellrummet i den pittoreska staden kom tankarna. Vad hade hänt om jag hade tagit till höger i stället? Hade jag träffat nya trevliga människor, folk som kanske skulle ha blivit mina vänner för livet? Eller kanske hade jag hittat ett ännu häftigare fiskeställe?

Artikelbild

| TUNGSINNET. Nu är det som längst till harrvak och torrflugefiske.

En jul för några år sedan fick jag som julklapp av familjen den efterlängtade boken ”Vårt matematiska universum – mitt sökande efter den yttersta verkligheten”, skriven av Max Tegmark, professor i fysik och världsberömd kosmolog. När han så småningom kom in på parallella universum och tvillingliv, började tankarna virvla runt. Naturligtvis, jag tog till höger vid vägkorsningen och den Gunnar lever sitt liv i ett av mina parallella universum.

Eftersom vårt kosmos tycks vara oändligt, finns förmodligen en evighet av parallella universum, med ändlöst många jordar som vår, där både du och jag säkerligen lever och njuter av tillvaron i en annan del av evigheten. Där finns absolut blånande vattendrag med undersköna öringar långt bortom drömska galaxer. Detta om något är verkligen balsam för själen, den att jag till slut fick uppleva nya äventyr som jag missade på vägen till Murchison.

Livet har varit fullt med vägkorsningar och många gånger har jag naturligtvis ångrat ett och annat val. Det är just här som knuten till mina hösttankar hamnar. Vad har jag gått miste om? Å andra sidan lever jag ett gott liv och gläds varje dag åt mina vardagliga aktiviterer som skrivandet, familjen, fisket, trädgården, min älv och min by. Fortfarande lättar sångsvanarna från Råneälvens allt kallare vatten, för vidare färder mot varmare trakter. Om kvällarna sitter jag på uterestaurangen i Murchison och njuter av solnedgångens sista trevande strålar.

I mitten på sjuttiotalet sökte den nyzeeländska staten mellanstadielärare från Sverige. Ännu en gång flinade tveksamhetens och feghetens bleka ansikte mot mig. I ett av mina parallella universum sitter jag numera som pensionär vid stranden av underbara Oreti River och spanar efter vakande öringar.

Artikelbild

| FARVÄL: Om ett halvår träffas vi igen.

Några år senare blev jag erbjuden ett heltidsjobb som fiskeguide vid en trevlig camp i de centrala delarna av Alaska. Fisket var inte av denna världen och djurlivet magiskt.

I skrivande stund svindlar det för ögonen när jag i samma andetag kan minnas mitt finaste liv efter fiskrika Bäverån hemma i gamla Jämtland och samtidigt erinrar mig min första barfotasommar på fjärran Sandåslandet norr om Kiruna. Nuet är ingenting annat än minnenas slingergång, ett liv som kanske trots allt bara var en dröm?