Kim Wilsson äntrar scenen med all den pondus som anstår en legendar som han. Med eoner av erfarenhet blir det inte en tråkig sekund under kvällens konsert.

En riktig röjarpipa till röst och ett munspelande som är så coolt leder ett tajt gäng som verkligen visar hur en slipsten skall dras. Barrelhouse Chuck på piano trollbinder publiken med sina tangentkonster. Billy Flynn på gitarr likaså med sitt intensiva strängbändande som inte kan beskrivas som annat än härligt. Lägg därtill Richard Innes bakom trummorna och Larry Taylor på bas och vi har ett gäng som regerar under en timme och fyrtiofem minuter på stora salens scen. En kollektiv upplevelse där låttitlar och upphovsmän är av underordnad betydelse. Allt är ett konstant flow som är här och nu fast samtidigt etsar sig kvar i minnet en lång tid framöver.

Elva låtar på 115 minuter innebär att det inte rör sig om några kortare stycken. Här får sången och långa instrumentalsolon verkligen ta sin plats. Det blir heller inget mellansnack vilket är skönt på sitt sätt. Här är det musiken som är i fokus och den talar väl för sig själv. Det är en härlig tempoblandning som utmynnar i en läcker bluesmix. Chuck Berrys Back in the USA är en snabb favorit. You’re gonna miss me when I’m gone av Muddy Waters är en långsam dito. You’re a great big blue eyed baby och Feel so bad är andra favoriter bland kvällens låtar.

Ett avslutande långt instrumentalnummer är en riktig rökare där Kim spelar munspelsduett med Richards trummor under en lång passage. Wilsons munspel konserten igenom är något alldeles extra. Det har så många olika nyanser. En passage där han går ut i publiken och spelar svagt som en viskande vind är fascinerande.

Av de svettpärlor han sedan torkar av sig innan ett glödhett extranummer han gör solo vore det tjänstefel att beskriva stämningen i lokalen som annat än kokande. Publiken vill inte lämna salen och man förstår dem. Sjukt bra.