LEDARE Det senaste året har de borgerliga flaggskeppen Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter kampanjat intensivt för svenskt medlemskap i Nato.

Men nu får de mothugg. I antologin ”Bevara alliansfriheten - Nej till Nato-medlemskap” (Celanders Förlag) utvecklar ett antal namnkunniga svenskar argumenten mot Nato-medlemskap.

Det är inga vänsterextremister som tar till orda.

Bland författarna märks förre Israelambassadören Mats Bergqvist, generallöjtnanten Carl Björeman, översten Lennart Uller, tidigare utrikesministern Hans Blix, finske utrikesministern Erkki Tuomioja, nedrustningexperten Rolf Ekeus och förre försvarsministern Thage G Peterson.

I måndagskväll lyssnade jag på ett intressant föredrag av en av författarna, Sven Hirdman, som bland mycket annat varit ambassadör i Moskva 1994-2004.

På inbjudan av Svenska Nordkalottkommittén befann sig Hirdman i Vetenskapens hus i Luleå för att ge sin syn på Sveriges förhållande till Ryssland och Nato.

Han varnade för en utveckling där Ryssland känner sig ”tillbakaträngt och omringat av Nato”.

”Den ryska statsledningen upplever det som hotfullt”, konstaterar han.

I stället vill han att Sveriges förhållande till Ryssland ska bygga på politisk dialog, frihandel och mellanfolkligt utbyte.

”1956-2003 hade Sverige och Ryssland överläggningar på statsministernivå ungefär vart tredje år. Vi måste tillbaka till det”, anser Hirdman.

I publiken i Vetenskapens Hus ser jag flera personer som varit engagerade i Barentssamarbetet. Efter Hirdmans föredrag byter jag några ord med Kurt Vannebäck, som deltog i ett demokrati- och biståndsprojekt på Kolahalvön 2002-2007.

Arbetarrörelsens barn- och ungdomsorganisation Unga Örnar var med och drog igång verksamhet i Apatity, Kandalaksja, Kirovsk, Polarnyi Zorn och Montchegorsk.

Ungefär 200 ryska ungdomar engagerades och fick kontakt med svenska ungdomar.

Men regeringsskiftet 2006 innebar slutet för detta och liknande föreningsdrivna Rysslandsprojekt. Den borgerliga regeringen ströp demokratibiståndet.

Följden har blivit minskat mellanfolkligt utbyte och färre vardagskontakter mellan skolor, föreningar, kulturgrupper och företag i Sverige och Ryssland,

”Folkets diplomati har minskat. De senaste åren har vi haft svårare att få kontakt med våra ryska vänner”, konstaterar Birgitta Ahlqvist, ordförande i Nordkalottkommittén.

Om detta borde vi tala mer i den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Rimligen är det en bättre och mer konstruktiv väg att bygga upp en fungerande dialog och ett vardagsutbyte med Ryssland än att bara odla fiendebilder och bidra till ökad militär aggression.

Ingen är betjänt av att vi skapar nya politiska, militära och ekonomiska murar mellan väst och öst i Europa.

Eller som Sven Hirdman uttrycker saken:

”Eftersom Sveriges säkerhet i första hand skulle hotas av en ny storkonflikt i Europa mellan Ryssland och västmakterna bör vi ägna vår säkerhetspolitiska förmåga till att bidra till mer avspänning mellan dessa länder.”