Frankrikes president Nicolas Sarkozy fick en ordentlig knäpp på näsan i det nyligen avgjorda regionalvalet.
I en enda region vann hans parti UMP. De flesta andra togs hem av den rödgröna koalition som bildats av socialisterna, de gröna och kommunisterna.

Framgången för de rödgröna betyder inte bara möjlighet att föra en rödgrön politik i regionerna. Valsegern innebär att de tre partierna fått ny energi inför presidentvalet 2012.
Alltfler talar nu om ett nödvändigt strategibyte. Ska Sarkozy besegras duger det inte längre med ett snabbt ihopsnickrat samarbete mellan partierna inför den sista valomgången, det som varit modellen hittills.
Det rödgröna alternativet måste finnas på plats i god tid före valet, menar flera ledande politiker i alla de tre partierna. Väljarna måste ha en gemensam valplattform att ta ställning till redan i valrörelsen.

Känns det igen? Fransmännen vill göra en Mona.
För det är ju precis samma resonemang som Mona Sahlin fört inför den svenska valrörelsen och som Miljöpartiet tidigt ställde upp på.
Vänsterpartiet var först motståndare till en gemensam valplattform men är nu i praktiken också med på vagnen.

Rödgrönt samarbete i europeisk politik är i och för sig inget nytt. Sådant har förekommit i Frankrike tidigare och i Tyskland ledde Gerhard Schröder under sju år en rödgrön koalition.
I Norge är Jens Stoltenberg statsminister i sin andra rödgröna regering.
Det nya är det tätare samarbetet och att man går fram i valet med en gemensam politisk plattform.
Så sker redan i Sverige och det kan alltså mycket väl också bli modellen i Frankrike.

Att två regeringsalternativ ställs mot varandra i en valrörelse innebär oundvikligen en polarisering av politiken.
Småpartierna riskerar att komma i kläm och den politiska debatten tappar en del av sina nyanser.
Men med tydliga regeringsalternativ får väljarna också ett klarare besked om vad en regering kommer att göra efter valet än om partierna går fram var för sig och regeringsförhandlar först efter en valseger.

När Mona Sahlin la fram sina samarbetsplaner fick hon kritik på en del håll för att väljarna skulle ha svårt att veta var Socialdemokraterna stod i en rad frågor om man kompromissade i förväg.
Den risken finns ju. Men detta vägs upp av att väljarna får veta desto mer om den politik en framtida regeringskoalition kommer att föra. De får på förhand besked om hur kompromisserna utfallit och kan därmed träffa sitt val utifrån ett bättre underlag.

De franska rödgröna partiernas tal om ökat samarbete visar att det blåser en rödgrön vind i Europa med Norge och Sverige som inspirationskällor.
Hittills har Mona Sahlin fått mycket skit och väldigt lite uppskattning för sitt initiativ att driva fram ett rödgrönt regeringsalternativ.
Om hon lyckas - och det mesta talar för det - kommer alla att hylla henne för detta taktiska och strategiska mästerstycke.