All reklam är bra reklam. Eller? Som första politiska ungdomsförbund sänder SSU tv-reklam. Filmen, som går i TV 4, ska uppmärksamma ungdomsarbetslösheten. Men handlar om sex.
En kille är ute och festar. Morgonen efter sveper kameran över ett sängbord. Där ligger en använd kondom och löständer i ett vattenglas. Det visar sig att killen vaknar upp med en äldre dam.
Då visas texten: "Visst blir man förvånad..."
I nästa sekvens tar killen på sig sina arbetskläder för att gå till jobbet. Då fortsätter texten: "...när unga har jobb."

Det finns två problem med SSU:s tv-reklam. För det första att SSU över huvudtaget köper reklamtid i tv. För det andra vilken sorts reklamfilm de väljer att sända. Låt mig förklara.
Jag har svårt att tänka mig något mer otidsenligt än politisk tv-reklam. Nya sociala medier som Facebook och bloggar ger partierna större möjligheter att samtala med väljarna än någonsin. Närmaste politiker är aldrig längre bort än några klickningar. På nätet pågår ett myllrande och upproriskt samtal om politik. Allt fler åsikter hörs och bryts.

Jag fattar inte varför partierna, i en så interaktiv tid, ska börja sända tv-reklam. Reklamfilmer är envägskommunikation. De är inte till för att samtala, utan för att sälja. Det politiska samtalet skulle snuttifieras och tvärdö om det politiska reklamspråket fick sätta tonen för debatten.
Det trodde jag att politiska ungdomsförbund som SSU förstod. Unga människor lever ju på nätet. För dem, som är uppvuxna i interaktiviteten, borde envägskommunicerande tv-reklam vara hur mossigt som helst.

Jag tänker mig att politiska rörelser som köper reklamtid för att nå ut med sina politiska åsikter egentligen är osäkra på sin förmåga att möta människor. Den misstanken stärks när jag ser SSU:s reklamfilm, som försöker sälja jobbpolitik med sex. Som om SSU tänker:
"Det där med att prata om ungdomsarbetslösheten är nog inte så sexigt. Så vi gör en reklamfilm om sex istället. Sex säljer ju."

Om SSU prompt ska sända tv-reklam vore det bättre om ordföranden Jytte Guteland ställde sig framför kameran, rakt upp och ner, och berättade vad som är viktigt för henne. Varför hon ser ungdomsarbetslösheten som ett hot. Eller, om hon vill tala om sex som politik, om rätten till fri abort eller varför diskriminering av hbt-personer hotar människovärdet.
Då hade det politiska samtalet kunnat fortsätta efter reklampausen, i forum mer demokratiska än den köpta tv-tiden.