Gästkrönika Enligt Umeåhistorikern Martin Hårdstedt var orsaken till uppdelningen av gamla Västerbottens län 1810 svårigheten att styra det nordliga området från sydliga Umeå, vilket framgått under kriget.
Även om dagens kommunikationer är åtskilligt förbättrade kan man verkligen fråga sig om en ny storregion med fjärrstyrning söderifrån skulle gagna utvecklingen i Norrbotten.

Norrbotten har utvecklats genom stora språng, storskaliga investeringar i infrastruktur och basindustrier och kan ses som en planerad marknadsekonomi. Statens medverkan har varit nödvändig. Vänstern har politiskt dominerat länet. Arbetare rekryterades till sågverken, rallarjobben vid järnvägsbyggena och gruvbrytningen söderifrån.
Det stora genombrottet i länets historia skedde från strax före 1890 till strax efter 1910. Då färdigställdes järnvägen mellan Luleå och Malmberget , och drygt ett decennium senare förlängningen till Kiruna och Victoriahamn, dagens Narvik. Norra stambanan nådde Boden 1894.
Innan järnvägens tillkomst hade alla tidigare malmbrytningsföretag slutat i präktiga konkurser och ruinerat ägarna.
Järnvägen gjorde malmbrytningen i Kiruna och Malmberget lönsam. Återkommande lågkonjunkturer talar för en uthållig ägare, vilket statliga LKAB varit, som godtar förluster i sämre tider utan att agera som en spektakulär, kortsiktig kvartalskapitalist.

De större, kustlokaliserade sågverken etablerades från 1890-talet. Boden som militär bas och garnisionstad i norr uppstod till följd av allmänna värnpliktens införande 1901 och det nya, enorma militära fästningsverket som blev klart 1908.
Porjus kraftstation färdigställdes 1914. Vid samma tid förlängdes stambanan först till Karungi och under första världskriget också till Haparanda.
I början av andra världskriget beslutade riksdagen på socialdemokratiskt initiativ om Norrbottens järnverk i Luleå som senare byggts ut i flera stora språng. Luleå expanderade fram till Stålverk 80-kraschen i senare delen av 1970-talet.

Strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket - som dominerat sysselsättningen - slog hårt med början från 1950-talet, och länet kunde då inte bereda tillräckligt många jobb till de stora ungdomskullarna i de barnrika familjerna.
1960-talet kallades "flyttlassens årtionde". Exportindustrin och sjukvården i södra Sverige ropade efter arbetskraft, och det fanns ännu ingen universitetsutbildning i länet.

Perioden 1965-1975 var dynamisk i länets historia med utbyggnad av välfärden - skola, vård och omsorg - mycket tack vare uppskrivningen av skatteutjämningssystemet, tillkomsten av en lokaliseringspolitik som snart utvecklades till en bredare regionalpolitik och genom starten av det som idag är Luleå tekniska universitet och fredsförbandet i Arvidsjaur.
Senare decennier har fört med sig nya innovativa satsningar på biltestning, rymdteknik, Ishotellet i Jukkasjärvi och IKEA i Haparanda.
Uppgången av råvarupriserna på världsmarknaden har gjort utvinningen av naturresurser mera lönsam.
I Pajalatrakten är utsikterna goda för ny järnmalmsbrytning under förutsättning att järnvägen förlängs från finska Kolari.

Samtidigt måste man fråga sig - vem hör längre talas om regionalpolitik? I Stockholm är det numera ett dött begrepp.
Det bör vara dags nu att sätta ned foten i fråga om Norrbotniabanan och ta ett beslut om utbyggnad.
Kan man vräka ut den ena miljarden efter den andra på tvivelaktiga materielanskaffningar inom försvaret, så har man råd att bygga ut den civila, utvecklingsbefrämjande järnvägen norrut.
Mera borde kunna göras av EU-medlemskapet, Barents- och Nordkalottsamarbetena.
Det finns andra stora bekymmer. Avfolkningen och "förgubbningen" i inlandet är ett sådant. Vad gör man åt de befolkningssvaga, ytstora kommunerna särskilt för att upprätthålla en rimlig service i framtiden?
Ragnar Lassinantti brukade säga att "Norrbotten för sin utveckling främst måste bygga på två saker, våra naturresurser inom länets gränser, och våra vänner utanför länets gränser".
Lassinantti upptogs starkt av frågan om att vinsterna från utvinningen av naturresurserna borde återinvesteras i länet och skapa ett nytt näringsliv. Han skrev riksdagsmotionen om Norrlandsfonden som grundades på 1950-talet med vinstmedel från LKAB. Tillsammans med länets fackföreningsrörelse, socialdemokrati och andra engagerade han sig för att delar av Vattenfalls vinstmedel från Luleälven skulle användas här uppe - utan framgång.
Även idag är det viktigt att inte bara föra en inavelsdebatt hemma om länets framtid. Debatten måste föras ut på Stockholmsnivån och internationellt.

Levbara lokala miljöer och utvecklingskraft kräver aktiv kulturpolitik, och i en sådan räknar jag även in idrotten som på senare tid firat stora triumfer i länet. Annan kultur har utvecklats enormt under senare decennier, särskilt musiken och teatern. Litteraturen har längre traditioner.
Norrbotten kan! Och länets befolkning och vänner måste visa det!