Var det samarbetet med vänsterpartiet - eller miljöpartiet?
Var det Mona?
Var det för lite traditionell socialdemokrati? Eller för lite medelklasspolitik?

Förklaringarna spretar vilt efter Socialdemokraternas stora valförlust. Reaktionerna speglar besvikelse, ilska och villrådighet hos ett parti som under så lång tid dominerat det politiska livet i landet och som nu ser sitt inflytande krympa.
Orsaken till valförlusten kan sökas på många plan, men en bra utgångspunkt är väljarnas värdering av partiernas politik.
Det är ingen rolig läsning för en socialdemokrat.

När det gäller sysselsättningen, den fråga som Socialdemokraterna själva utsåg till valets viktigaste, hade Moderaterna större förtroende bland väljarna än Socialdemokraterna.
Det är förstås ett kraftigt underkännande av det socialdemokratiska förnyelsearbetet och de rödgrönas gemensamma valmanifest på området.
De rödgröna lyckades aldrig formulera en alternativ jobbpolitik som upplevdes trovärdig av väljarna.
Om man inte ens kan övertyga väljarna i det som man säger är sin stora hjärtefråga då är man illa ute.

Kanske är just bristen på tydligt formulerade alternativ till allianspolitiken som är den gemensamma nämnaren för det rödgröna misslyckandet.
Alltför sent kom man överens och kunde därför inte presentera tillräckligt genomarbetade förslag.

Av rädsla för att stämplas som oansvariga när det gällde statsfinanserna köpte man Anders Borgs underskottskalkyler.
Man slapp en del kritik, men förlorade också möjligheten att driva en egen linje. Förändringarna i sjukförsäkringen lyfte de rödgrönas opinionssiffror i början av året. Väljarna instämde i den hårda kritiken av regeringen men hade sedan svårare att se vilket alternativ de rödgröna själva förordade.
Alliansen kunde skrämma med att alternativet var en återgång till höga förtidspensioneringstal.

Det socialdemokratiska misslyckandet i flera viktiga valfrågor vittnar om djupare osäkerhet om hur partiet ska orientera sig i dagens värld. Alltför mycket av politiken har utgått från gamla lösningar istället för från samhällsproblemen och behoven hos medborgarna.
Människor gillar fortfarande socialdemokratiska värderingar (så mycket att Moderaterna känt sig tvungna att bädda in sin politik i ett moln av socialdemokratiska slagord!). Den höga andelen S-väljare bland de unga är också hoppfull.
Men partiet måste rita om sin karta så att den bättre överensstämmer med det nya Sverige.

Ett Sverige med ökande andel tjänsteföretag, där stora arbetargrupper identifierar sig med medelklassen och där segregation i olika former vidgar klyftorna.
Det som socialdemokratin historiskt varit så bra på - att binda samman intressen hos utsatta grupper, arbetarklass och medelklass - måste återigen vägleda utformningen av politiken.
Partiets kriskommission har onekligen en hel del att ta itu med.