Ledare När TV-serien Star Trek började sändas på 1960-talet hette huvudpersonerna Kapten Kirk och Doktor Spock. Karaktärerna hängde med i avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong.
Men någon gång på 1980-talet skedde ett skifte på rymdskeppet. Kapten Kirk, Doktor Spock och det gamla gardet byttes ut.
Den traditionella programidén bestod, men med nya huvudrollsinnehavare och under det nya namnet "Star Trek - the next generation". Nya generationer lockades till Star Trek.

Ungefär så kan man resonera även om den socialdemokratiska förnyelsen.
Begrepp som jämlikhet, solidaritet och demokrati är inte uttjänta. Men de behöver anpassas till en ny tid - och det behövs nya starka karaktärer som företräder idéerna. Begreppet socialdemokrati måste laddas med ett nytt innehåll.

Det är inget nytt eller konstigt. Socialdemokratins historia är en historia om anpassning, förändringar och förnyelse.
Medlen har förändrats när samhället förändrats. Men målet har alltid varit "fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle", som det uttrycks i partiprogrammet.

Den som vill finna vägledning och inspiration kan fördjupa sig i Henrik Berggrens fantastiska biografi över Olof Palme - "Underbara dagar framför oss" (Norstedts).
Det är en berättelse om socialdemokratisk förnyelse och om ett parti som moderniserade politiken, organisationen och ledarskapet i takt med samhällsförändringarna på 1950-, 1960- och 1970-talen.

När den unge Olof Palme (bara 27 år gammal) anställdes som statsminister Tage Erlanders rådgivare 1954 fick Socialdemokraterna ett "dream-team" . Firma Erlander & Palme hade stark ideologisk övertygelse men den frustade också av framtidsoptimism och stark tilltro till modernisering, vetenskap och ny teknik.
Statsrådsberedningen med Erlander och Palme blev den tidens "think tank", en idéernas vapensmedja. Initiativen var många och nydanande.
Socialdemokraterna vann stöd i nya väljargrupper och gjorde inbrytningar i tjänstemannaleden, när de tog strid för ATP 1957.
Olof Palme utmanade den gamla tidens hemmafruideal och gick i spetsen för jämställdheten och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.
Den nye S-ledaren lockade många ungdomar genom sitt internationella engagemang och sin kritik av Vietnam-kriget.

I historiens förklarande ljus framstår allt som självklara steg. Men moderniseringen under Olof Palme skedde inte smärtfritt.
ATP-reformen väckte kritik bland många i den egna rörelsen som hellre ville ha förstärkt folkpension. Kritiken mot Vietnam-kriget var inte självklar för äldre socialdemokrater som uppskattade USA:s engagemang under andra världskriget. Den nya jämställdhetspolitiken stack i ögonen på konservativa herrar (och kvinnor) i och utanför det egna partiet.

Palmes partiledarskap 1969 var inte heller givet på förhand. Många gräsrötter föredrog stabila farbröder med gedigen LO-bakgrund - som inrikesminister Rune B Johansson eller finansminister Gunnar Sträng - framför den unge karriärpolitikern Olof Palme. En del ogillade också att Erlander lyfte fram sin personlige rådgivare som partiledarkandidat.
Men rörelsen var djärv och satsade ungt. "Mot nya djärva mål", löd helt följdriktigt 1960-talets socialdemokratiska paroll.

I en gästkrönika på denna sida 2 november berättade tidigare landstingsrådet K-G Holmqvist vad som lockade honom till socialdemokratin när han blev politiskt aktiv på 1960-talet.
"Jag såg modernisering och utveckling av Sverige. Jag tror färre uppfattar socialdemokratin på samma sätt i dag. Det finns allt för många exempel där socialdemokratin tvingats acceptera förändringar", skrev han.
Det är - som Holmqvist påpekar - ingen bra strategi att backa in i framtiden. Ett parti som vill leva länge måste stå i samklang med nutiden och framtiden.

Det synsättet måste också prägla diskussionen inför den socialdemokratiska extrakongressen nästa vår. Riktmärket måste vara modernisering.
Efter det sämsta S-valet sedan 1914 måste partiet vara beredd att diskutera allt - politik, organisation och ledarskap. Det får inte finnas några heliga kor.

I kulisserna finns många duktiga och goda krafter som kan kliva fram och göra nytta för partiet.
Pär Nuder, Ulrica Messing och Margot Wallström, som alla varit borta några år från politiken, kan göra comeback.
Ett driftigt kommunalråd som Göteborgs Annelie Hultén ska inte heller uteslutas i framtidsdiskussionerna.
Unga S-politiker som Veronica Palm, Carin Jämtin, Niklas Nordström och Mikael Damberg skulle knappast göra bort sig på mer centrala positioner.

Men debatten inför extrakongressen får inte bara handla om personfrågor. Det gäller också att formulera en ny arbetsmarknadspolitik, en ny näringspolitik och en ny ekonomisk politik.
Valu - SVT:s stora vallokalsundersökning 2010 - visar att det rödgröna regeringsalternativet hade lägre förtroendesiffror än borgarna när det gällde både jobben och ekonomin.
Det är djupt allvarligt och lika viktigt att diskutera som Mona Sahlins och Ibrahim Baylans framtid.
Om partiet vinna valet 2014 gäller det att ha både politiker och en politik som vinner folkligt stöd.