När Mona Sahlin avgår är det många som känner skadeglädje. Den första kvinnan som på allvar försökte bli Sveriges statsminister misslyckades: "Det fattar väl alla att man inte kan ha ett fruntimmer som högsta boss!"
Mona Sahlins kön är naturligtvis långtifrån hela skälet till hennes avgång. Men kvinnohatet har gjort kritiken mot henne hårdare, och mer osaklig, än om hon hade varit man.

De internationella exemplen är många. När Hillary Clinton ville bli president tvingades hon ständigt svara på frågor om sin personlighet. "Vill vi i USA verkligen se en kvinna åldras framför våra ögon, dag för dag?" sa den konservative radioprataren Rush Limbaugh. Han hävdade att "män mognar medan kvinnor åldras".
När Ségolène Royal blev socialisternas presidentkandidat i Frankrike frågade manliga motståndare "vem som skulle ta hand om barnen" om hon blev president. Hon kallades föraktfullt för "en Tony Blair i kjol".

Sverige är inte mycket bättre. Tidigt i somras publicerade moderata Barometern en ledare som sa att Mona Sahlin inte passar i den internationella toppolitiken. Ledarskribenten hävdade att det är lättare att trampa fel som kvinna, i synnerhet i sammanhang som handlar om representation:
"Kvinnors kläder har av tradition tilldelats mer uppmärksamhet än mäns, vilket delvis beror på att val- och variationsmöjligheterna är många fler än männens. Men representation handlar så klart inte bara om kläder och yta. Och definitivt inte om kön. Utan om hur man för sig, talar och är. Det handlar om språkfärdigheter och integritet liksom förmågan att skapa varaktiga relationer med andra länders politiska företrädare.
I grund och botten baseras mycket av det här på känsla."
Mona Sahlin saknar den känslan, slog Barometern fast.

Den sortens lömskt smetiga kritik, som angriper personliga egenskaper istället för politikens olämplighet, drabbar nästan uteslutande kvinnor. Män som provoceras av kvinnor med makt ger sig på kvinnan som människa - för att dölja att problemet egentligen är hennes kön. Det är klassisk härskarteknik.
Genussystemet säger att män och kvinnor är varandras motsatser och att det "manliga" är bättre än det "kvinnliga". Mona Sahlin vägrade acceptera sådana unkna könsroller. Hon kandiderade till statsminister och hotade därmed myten om könen.
För det fick hon fan. Låt oss hoppas att Sverige har lämnat det grottstadiet nästa gång en kvinna vill ta täten för vårt land.