Mona Sahlins tal inför det socialdemokratiska förtroenderådet under lördagen är sannolikt det mest självkritiska tal som en partiordförande (S) hållit i ett offentligt sammanhang sedan 1889.
Sahlin sparade inte på kritiska synpunkter om den egna jobbpolitiken, det rödgröna fastighetsskatteförslaget, en förstelnad partiorganisation och den misslyckade valrörelsen 2010.

I valet 2010 fick Socialdemokraterna massivt stöd bland arbetslösa och långtidssjukskrivna. Men bland de förvärvsarbetande röstade bara 22 procent på S.
Det räcker inte om man vill vinna val och göra verklighet av sina idéer. Sahlin uttryckte det på följande sätt i en nyckelformulering i sitt tal:
"Vi kan inte tala till en minoritet och räkna med att få en majoritet av rösterna. Vi ska möta människor inte bara i deras utsatthet och oro. Vi måste också finnas på plats när livet fungerar, när man känner sig stark och känner hopp om livet."

Det betyder inte att Socialdemokraterna behöver svänga åt höger eller svika sina jämlikhetsideal.
Det finns goda exempel på lokala S-politiker som klarar av att vinna de breda massorna genom att förena tillväxt- och fördelningspolitik.
Titta på Anders Lago i Södertälje, Anders Johansson i Sigtuna, Johan Persson i Kalmar eller Karl Petersen i Luleå!
De låter en aktiv lokal näringspolitik gå hand i hand med höga ambitioner för den offentliga servicen.

Det är en lärdom för hela partiet. En växande arbetsmarknad är grunden för att man ska kunna göra större satsningar på A-kassan, sjukförsäkringen, pensionerna m m.
Minns Pär Nuders tumregel som finansminister 2005: 40 000 fler i privat sysselsättning innebär en procent högre BNP, vilket betyder 17 miljarder kronor mer för de offentliga finanserna.