Det första skälet som angavs för Sveriges militära närvaro i Afghanistan var präglat av terrordåden 11 september 2001.

"Detta kan också hända i Sverige", argumenterade förre statsministern Göran Persson (S). Det är argument som senare återupprepats av regeringen Fredrik Reinfeldt (M).

Vi är många som har varnat för att en sådan strategi kan bli direkt kontraproduktiv.

Artikelbild

| Bryggargatan i Stockholm, där bombmannen sprängde sig till döds under lördagen. Det skedde bara 150 meter från julhandeln på Hötorget och 50 meter från Drottninggatan.

"Vårt engagemang i de militära operationerna i Afghanistan gör att vi blir ett mer intressant mål för internationell terrorism", skrev jag i NSD 4 augusti 2009.

 

I Svenska Dagbladet 3 februari 2008 ansåg tre namnkunniga försvarsdebattörer (generallöjtnanten Carl Björeman, ambassadören Lars Bergqvist och författaren Erik Lagerlöf) att Sverige bedriver en "farlig utrikespolitik".

"Sveriges insatsstyrkor i Natos tjänst kan utlösa terrorangrepp i Sverige, hämndaktioner för åtgärder som varit styrda av Nato/USA", skrev trion.

Artikelbild

I ett tal på Sergels Torg i Stockholm 9 oktober i år konstaterade förre försvarsministern Thage G Peterson att "de internationella styrkorna i Afghanistan inte har vunnit civilbefolkningens stöd".

"Det är snarare tvärtom. Kriget skapar nya fiender och ännu mer hat", sa han.

Det är också i det perspektivet som vi måste se lördagens självmordsbombare i centrala Stockholm.

2000-talets kursändringar i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken har förändrat bilden av Sverige i världen.

Nu riktas ilska, frustration och hat även mot Sverige.

Den gamla neutralitetspolitiken var i och för sig inte alltid vacker. Under Andra Världskriget slingrade sig Sverige mellan tyska och brittiska intressen, beroende på hur det gick på slagfälten i Europa.

 

Men neutralitetspolitiken och den militära alliansfriheten höll - trots allt - Sverige utanför krig i 200 år.

Vi kunde utveckla demokrati, företagande och sociala villkor i lugn och ro. Generationer av svenska barn och ungdomar slapp krigens fasor, död och elände.

På den världspolitiska arenan fungerade Sverige som en oberoende röst för fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

Hjalmar Branting, Dag Hammarsköld, Alva Myrdal och Olof Palme är bara några exempel på svenskar som spelade rollen som medlare och brobyggare.

Men nu är svensk utrikes- och säkerhetspolitik på väg att bli mer förknippad mer med krig än fred.

En växande del av den svenska försvarsbudgeten går till militära insatser utomlands. Försvaret av det egna territoriet och oberoendet är inte längre prio 1.

I Afghanistan handlar det svenska engagemanget inte främst om satsningar på sjukhus och skolor, utan om närvaro av militär personal.

 

Därför borde lördagens händelser i Stockholm leda till djup eftertanke hos regering och riksdag. Det var bara ren tur att fler människor inte kom till skada.

Om självmordsbombaren hade utlöst sin bomb bara 50 meter längre fram hade det förmodligen handlat om tiotals kanske hundratals dödsoffer mitt i julhandeln.

Vi borde snabbt gå tillbaka till en utrikespolitik som bygger på "soft power" - mjuka värden som humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete med världens fattiga länder.

Dagens militaristiska och aktivistiska utrikes- och säkerhetspolitik är en äventyrlig linje som riskerar att ta ände med förskräckelse.