Brevet från statsministern är daterat den 9 september 1985. Jag var nio år och en dag efter skolan hade det kommit.

"Så frågar du också om jag har träffat drottningen. Ja, det har jag gjort många, många gånger. Senast jag träffade drottningen så träffade jag t v å drottningar. Dels den svenska drottningen men också Danmarks regerande drottning Margrethe II. Egentligen tycker jag att det är lite trist med stora flotta middagar på slottet, men det är en del av mitt arbete. Den roliga delen av mitt arbete det är att åka till Luleå och få träffa alla trevliga människor i sporthallen!"

Olof Palme var känd för att se människor. Den som en gång skakat hand med honom fanns för alltid i hans minne. På samma sätt brevväxlade Palme med barn: han behandlade dem som sina jämlikar. Det var mer kamratskap än vördnad jag som nioåring kände inför Palme.

Knappt ett halvår senare, den 28 februari 1986, sköts Palme till döds på öppen gata. I många år har mordet på Palme varit Sveriges gemensamma nationella trauma. Först att vår statsminister mördades. Sedan att polisen klantade sig så till den milda grad att vi aldrig får reda på vem som sköt.

Palme är inte är särskilt levande i den svenska samhällsdebatten, om man bortser från biografierna som kommer vid årsdagarna och de ständiga spekulationerna om vem som sköt. Traumat kring mordet har säkert bidragit till tystnaden - många människor har svårt att prata och påminnas om det som är svårt.

I dessa dagar, när folken i Nordafrika och Mellanöstern reser sig mot tyrannerna i kamp för frihet och demokrati, börjar Palme äntligen citeras igen. Hans orädda tal om "satans mördare" och "diktaturens kreatur". Hans fasta övertygelse om internationell solidaritet: Alla folks frihet och hela världens fred.

Palme lär oss att våga ta ställning mot förtryck. Det har han gemensamt med Anna Lindh. Socialdemokraternas mest briljanta politiker genom tiderna bars båda av sitt utrikespolitiska engagemang. De hade förmåga att se sammanhangen mellan människor i alla länder, att ta ansvar för det internationella samfundet.

En dag som denna låter jag sorgen flöda fritt, ja rinna som gåshud över kroppen.

Det är inte meningen att vi ska acceptera att både Palme och Lindh rycktes ifrån oss alldeles för tidigt. Det är bara meningslöst förfärligt.

"Du bad om en autograf och den har jag skrivit på ett fotografi som jag sänder med", skrev Palme till mig när jag var nio.

En snäll man log från kortet.