Man blir glad av Håkan Juholt. Han verkar inte vara så problemorienterad, han verkar vara vid gott mod och ha självdistans. "Heja Juholt, friskt humör, det är det som susen gör!" kan man ropa åt honom.

Ett friskt humör behövs nog för att orka ta itu med socialdemokratins två grundläggande problem: grabbigheten och slutenheten.

"När man säger Processen, då ska man tänka på Kafka och inte på Socialdemokraterna", sa Mona Sahlin när valberedningen äntligen hade tagit sig samman och nominerat Håkan Juholt till partiledare.

Aldrig har väl en sarkastisk kommentar varit så befogad. Nomineringsprocessen har tyvärr avslöjat en socialdemokrati som har svårt med både kvinnor och öppenhet.

Partiprogrammet säger att Socialdemokraterna är feminister. Men när Mona Sahlin meddelade sin avgång fanns det plötsligt inga kvinnor kvar. Bara män lyftes fram som möjliga partiledarämnen.

Den såg inte bra ut, denna grabbighet. Så då kom bortförklaringarna. Partiet måste bli bättre på att fostra kvinnor till makt, sades det. Mona Sahlin har inte lyft fram några kvinnor under sin tid som partiledare, påstods det.

Jag undrar, varför skulle kvinnor behöva "fostras" och "lyftas fram" till makt när män tydligen bara kan stiga in och ta makten?

Socialdemokraternas problem är inte att det saknas kvinnor - eller att kvinnor skulle vara av en särskilt skör sort. Problemet är fördomar som säger att könen är varandras motsatser och att det "manliga" är bättre än det "kvinnliga".

Ett parti som kallar sig feministiskt borde kunna göra en sådan självkritisk genusanalys.

Till grabbigheten kommer slutenheten. Socialdemokraterna har just genomlidit en nomineringsprocess som varit full av hemliga partiledarkandidater. Ingen av männen som varit aktuella har stigit fram och sagt: "Jag vill bli partiledare. Det här är vad jag vill göra med makten om jag får den."

Partiets medlemmar och sympatisörer har inte haft en chans att ta ställning till sin framtida ledare. Ombuden på Socialdemokraternas kongress kommer enhälligt att välja en partiordförande som är uppgjord på förhand och i hemlighet.

Håkan Juholt verkar vara vid gott mod - han verkar vara sund och bra. Men ingen utanför Socialdemokraternas innersta maktkrets har en aning om varför det till slut blev han som nominerades.

Hur ska moderna människor kunna känna förtroende för ett parti som visar prov på sådan gammalmodighet?