"Om en enda människa kan visa så mycket hat, tänk då hur mycket kärlek vi tillsammans kan visa". Så sa en AUF-tjej efter massakern på Utöya. Norges statsminister Jens Stoltenberg citerade henne under minnesstunden i Oslo domkyrka i går.


Sakta börjar vi förstå vidden av händelserna i fredags. Fruktansvärda vittnesmål från överlevande gör massakern allt mer vidrig och verklig.


Över 90 unga socialdemokrater mördades för sin tro på demokrati, solidaritet och humanism. Gärningsmannen Anders Behring Breivik är en högerextremist som under flera års tid planerade dåden i detalj. I ett 1 500 sidor långt manifest som nu cirkulerar på nätet förklarar han varför.

Artikelbild


Breivik är inte nazist. Han kallar sig nationell och islamfientlig. Med våld skulle han stoppa "kulturmarxismen", "multikulturalismen" och "islamiseringen av Europa".


Breivik kan aldrig avfärdas som en förvirrad galning. Det var Breiviks djupa ideologiska övertygelse som fick honom att vilja ta död på en hel generation unga socialdemokrater.


Att kritisera det mångkulturella samhället och utmåla islam som ett hot anses inte särskilt extremt längre. Sådant är vardagsmat, även i den svenska politiska debatten. I de europeiska parlamenten sitter partier som delar Breiviks syn på mångkultur och islam. Breivik har samma grundvärderingar som dessa partier bygger sin politik på.

Alla som på något sätt deltar i debatten om internationell solidaritet vet att Breiviks åsikter är en bärande del i näthatet. På internet hotas dagligen debattörer som står för demokrati och humanism.

Artikelbild


Vi tar det sällan på allvar. Vi har så lätt att tänka att näthatarna bara är ensamma galningar som sitter bakom sina datorer och skriver djävligheter som de aldrig skulle stå för öga mot öga.


Det gäller säkert de allra flesta högerextrema näthatare. Men de hämtar kraft och argument hos varandra. De uppmuntras av främlingsfientliga politiker. Den öppna och dolda främlingsfientligheten får våldsmän som Breivik att skrida till handling.


Han var inte ensam. Han hämtade näring ur samhällsdebatten. Det är smärtsamt att skriva. Men det är sant.

Inget kan vara viktigare just nu än att ta itu med vardagsrasismen. Att säga ifrån när arbetskamrater, vänner eller släktingar utgjuter sig över det mångkulturella samhället, andra religioner eller människor som ser annorlunda ut än de själva.


Jag var och hämtade mat på en restaurang häromdagen. Framför mig i kön stod en romsk familj med småbarn. Alla vet hur det blir med småbarn på restaurang. Stökigt och krångligt - det tar helt enkelt längre tid tills beställningen är gjord.


Men eftersom denna familj var romsk blev ett sällskap bakom mig i kön särskilt missnöjda. De suckade, stönade och undrade "vad man egentligen ska göra med de här människorna".


Jag var trött och hade bråttom, så jag protesterade inte. Jag tog bara min mat och gick.


I den stunden svek jag mitt ansvar för människovärdet och demokratin. Jag ska försöka att inte göra det i fortsättningen. Jag hoppas att vi är många som tänker ta strid med fördomarna.

Även på ett mer samhälleligt plan måste ansvar tas. Det gäller inte minst synen på terrorism.


Den högerextrema Anders Behring Breivik är en av världens värsta terrorister genom tiderna. Internationell statistik visar tydligt att högerextremisten står för allra flest terroristdåd och har gjort det i många år.


Men i den offentliga debatten - och i myndigheternas prioriteringar - utmålas den islamistiska fanatismen som det allra största problemet. Misstänkta islamistiska aktivister grips på vilka lösa grunder som helst medan högerextremister kan utvecklas och stärka varandra i lugn och ro på nätet.


Det är dags att göra upp med fixeringen vid islamismen som har tagit världen i sitt grepp sedan de förfärliga händelserna den 11 september 2001. Extremism och terrorism är alltid ett lika stort hot mot öppenheten och demokratin, oavsett vilken sjuk övertygelse som ligger bakom.


I lördags samlades hundratals Luleåbor på Storgatan för att dela Norges sorg i en tyst minut. Vid Talarens hörna lade människor ner rosor och tände ljus.


Då fanns hoppet mitt i det förfärliga. Då var det möjligt att fortsätta tro på människan.


Det är som AUF-tjejen säger. Om en enda människa kan visa så mycket hat, tänk då på hur mycket kärlek vi tillsammans kan visa.