"Vi befinner oss i en grop. Men vi har verktygen för att bygga en stege som tar oss upp ur denna grop", konstaterade S-ledaren Håkan Juholt, när han och ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich bjöd en grupp progressiva skribenter på lunch i partihögkvarteret i Stockholm under torsdagen.

När landets socialdemokrater sträcker på sig och kikar upp över gropens kant kan de dessutom se att det finns en del som talar för partiet, trots det opinionsmässiga motlutet.

"Marknadstalibanerna", som Juholt kallar dem, har misslyckats. Avregleringen av tågtrafiken ledde till tågkaos och förseningar. "Valfrihetsreformerna" i vård och omsorg skapade inte mer resurser till sjuka och gamla. "Decentraliseringen" i skolväsendet ökade segregationen.

Styckningen av Apoteksbolaget gav inte billigare läkemedel och den "fria" elmarknaden (som även tidigare S-regering hade ansvar för) fixade inte lägre elpriser.

Borgaralliansens skattesänkningar - det första, andra, tredje och fjärde jobbskatteavdraget - gav förvisso mer i plånboken för många löntagare.

Men samtidigt fick långtidssjuka, arbetslösa och låginkomstpensionärer dra åt svångremmen.

Barnfattigdomen hänger i stor utsträckning samman med att arbetslösa pappor och långtidssjuka mammor har fått mindre pengar i plånboken.

Efter mer än fem år med den borgerliga "arbetslinjen" hade vi 372 000 öppet arbetslösa i slutet av oktober.

Borgs "tigerekonomi" har högre arbetslöshet än länder som Tjeckien, Nederländerna. Belgien, Tyskland, Danmark, Norge, Cypern, Luxemburg och Malta.

Därför saknas det inte ammunition för oppositionspolitiker.

De flesta svenskar lever visserligen trevliga medelklassliv. Men samtidigt finns en stor och växande grupp som lever på marginalen.

I spåren av klyftorna följer frustration och social oro. Det har ett ekonomiskt och socialt pris för hela samhället, inklusive medelklassen, när många slås ut och känner sig utanför.

Socialdemokratin borde därmed ha en jättechans att gå till offensiven i fördelnings- och sysselsättningspolitiken, det vill säga sina klassiska hjärtefrågor.

Helgens förtroenderåd på Stockholms universitet blev en början i det arbetet.

De 120 ombuden markerade att statsbudgeten ska kompletteras med sysselsättningspolitiska ramverk och mål för de offentliga investeringarna.

Allt fokus ligger inte längre på överskotts- och inflationsmålen.

Men det skadar inte om partiet preciserar ännu tydligare mål för arbetsmarknadspolitiken.

Före 1990-talskrisen var ungefär 50 procent av alla arbetslösa föremål för arbetsmarknadspolitiska insatser. Men därefter skedde en nedrustning av arbetsmarknadsverkets verksamhet.

Människor hamnade i passivitet istället för aktivitet. Det bäddade för det omtalade utanförskapet.

Varför inte inrätta ett nytt mål om att minst hälften av de arbetslösa ska ges aktiva åtgärder?

Plusjobb, lönebidragsarbeten, arbetsmarknadsutbildning, gröna jobb i skogen och andra subventionerade anställningar är bättre än sysslolöshet.

Leif Pagrotsky, som är ordförande för den socialdemokratiska skattegruppen, har också en hemläxa att göra.

Det är en sak att partiet inte kan återställa varenda skatt som borgarna sänkt, men partiet måste vara tydligt om att framtidens välfärd kommer att kosta.

Det stora antalet 40-talister kommer så småningom att bli skröpliga och behöva vård och omsorg för att klara tillvaron.

Till exempel borde partiet våga argumentera för samma typ av "modern beskattning av förmögna" som under valrörelsen 2010.

En sådan skatt kan ge fyra-fem miljarder kronor, vilket kan finansiera ungefär 8 000 fler anställda i äldreomsorgen.

Det har varit skakigt i socialdemokratin under hösten och partiets förtroendekris är långtifrån över.

Men helgens samling känns definitivt som ett fall framåt.

Partiet kliver in i den i politiska verkstaden. Klättringen upp ur gropen har börjat.

På nytt börjar rörelsen prata politik, idéer och värderingar.

Opinions- och fötroendemätningarna är fortfarande ingen kul läsning för det röda laget. Men det finns hopp om framtiden.

Det är för tidigt att räkna ut S.