Det har varit en hård höst för Socialdemokraterna. Stormen kring Håkan Juholt, vingliga politiska besked och urusla opinionssiffror har tillsammans skapat en hetsig stämning i partiet. I stället för att debattera hur politiken och ledarskapet ska formas har en del sossar valt att försöka tysta andra sossar.

Jag hör till dem som öppet har kritiserat brister i ledarskapet och politiken. För det har jag fått skäll. Mest på Facebook. Ibland har det känts som att min personliga Facebooksida inte längre är min, utan ett tillhåll för socialdemokratiska åsiktspoliser som säger åt mig vad jag får och inte får tycka.

Det gick så långt att jag slutade läsa kommentarerna under mina statusuppdateringar. Jag kunde få ont i magen av att logga in på Facebook och började dra mig för att uttrycka mina åsikter i sociala medier.

Så kunde jag inte ha det i längden. Facebook och Twitter är en viktig del av min vardag. För mig har webben gått från att vara ett sökverktyg och en brevlåda till att bli en umgängesform och en livsstil. I sociala medier snappar jag upp nyheter, utvecklar min argumentation och knyter nya kontakter. Får arbetskamrater och vänner.

Jag kan inte låta stormen i socialdemokratin ta de sociala medierna ifrån mig. Så nyligen fattade jag beslutet att ta bort alla Facebookvänner som jag inte har en personlig relation till. Detta oavsett vilka politiska åsikter de har.

Det tog många timmar att minska vänlistan med var fjärde person. Till dem skrev jag att jag gärna ses på Twitter, som är mindre personligt och öppet för alla. Dessutom finns min hemsida och blogg, som uppdateras flera gånger i veckan med nya texter.

Har åsiktspoliserna i socialdemokratin tvingat mig att stänga min Facebook från allmän insyn? Mitt svar är nej. Den uppjagade situationen i partiet har fått mig att sätta tydligare gränser i sociala medier, men det skulle jag ändå ha gjort förr eller senare.

Jag lever stora delar av mitt liv på nätet. Därför kan inte allt jag gör på nätet vara öppet för alla. Det vore som att ständigt ha min lägenhetsdörr öppen på vid gavel. Eller att hälsa hela stan välkommen på fika dygnet runt.

För att kunna ha ett gott liv i de sociala medierna måste jag organisera min närvaro där så att jag mår bra. Nog för att jag som samhällsdebattör är en offentlig person. Men min person omfattas inte av någon offentlighetsprincip.

Och, viktigast av allt: Mina åsikter får man tycka vad man vill om. Men ingen säger åt mig vad jag får tycka och inte.