Pragmatiskt och möjligen också passande för stunden - partiledarbytet pågick ju för fullt. Men var det också politiskt klokt?

Frågan gäller Socialdemokraternas ja till svenskt deltagande i eurozonens finanspakt.

Partiet ställde villkor och fick rege-ringen med sig. När de tillgodosågs möjliggjordes också ett svenskt ja.

Med så mycket ståhej som förevarit kring finanspakten kan man lätt få uppfattningen att detta är räddningen ur eurokrisen.

Så har pakten också framställts av Fredrik Reinfeldt och andra EU-ledare.

Bedömningen hos oberoende bedömare och ekonomer är betydligt mer krass:

"Det bästa man kan säga om pakten är att den inte behövs. Samtidigt ökar den i hög grad riskerna för att vi får en halvpermanent lågkonjunktur i stora delar av södra Europa", skriver till exempel Wolfgang Münchau, affärstidningen Financial Times kommentator av europeisk ekonomi.

De regler som läggs fast är samtidigt både för mjuka och för hårda, menar han. Skrivningarna ger utrymme för fortsatt godtycke, men tillämpas de strikt skulle de lägga en tung åtstramande hand över Europas ekonomi.

Det stora problemet med europakten är, enligt min mening, att den riktar in politiken fel.

Att fokusera på budgetunderskott och statsskuld i ett läge då konjunkturen störtdyker är som att rädda kassaboken i stället för att släcka elden när huset brinner.

Åtstramningspolitiken gör det till och med svårare för krisländerna att klara underskottsmålen.

För Sverige är deltagandet i första hand en solidaritetsgest, vi är ju inte bundna av paktens regler. Vi ställer upp och stöttar europeiska grannar i kris.

Ställningstagandet är dock problematiskt för Socialdemokraterna av två skäl:

 Man bidrar till att befästa Merkels och Moderaternas problembeskrivning, att det bara är fråga om några slarviga underskottsländer och inte en fundamental felkonstruktion av valutaunionen. Bördan läggs på underskottsländerna när det i själva verket behövs en samordnad politik som ställer krav på alla euroländer.

 Socialdemokraterna försummar än en gång chansen att ta sig ur skuggan av Anders Borgs ekonomisk-politiska dominans.

Europa har stora budgetunderskott, men också ett gigantiskt sysselsättningsunderskott. Arbetslösheten i EU ligger på över 10 procent. Men för sysselsättningen finns ingen pakt.

Att i en lågkonjunktur lägga all fokus på balansen i de offentliga finanserna, som högerpartierna gör, är oansvarig ekonomisk politik.

Långsiktigt stabila statsfinanser, visst. Men den offentliga sektorn har också som uppgift att stabilisera hela ekonomin och måste därför också vara beredd att kompensera bortfallande privat efterfrågan.

Det är inte fel att vara med i finanspakten.

Men pakten kan inte lösa Europas djupa ekonomiska kris och Socialdemokraterna borde markera att man har en helt annan syn på den ekonomiska politiken än regeringen.