Under min studietid i Uppsala jobbade jag som hotellstäderska. Det är 25 år sedan.

I min nuvarande roll händer det att jag följer med någon av våra hotellstäderskor för att förstå vad jobbet innebär i dag. Då konstaterar jag att inte mycket har förändrats under alla dessa år. Tvärtom har det delvis blivit sämre. Till och med våningssängar som är speciellt krävande att bädda finns kvar.

På många hotell ska man på en heltid städa 24 rum. Och då spelar det ingen roll om det är ett rum med en bädd eller om det är en svit med 4-6 bäddar. På åttiotalet städade jag 18 rum och bara det var jobbigt. Jag hade redan då arbetskamrater som hade besvär med värk i axlar och rygg.

När jag i januari var ute i verkligheten träffade jag inte en enda som inte hade värk. En kvinna med små barn hemma sa att hon inte orkade leka med dem när hon kom hem. Flera hade tabletter i fickan. Bra att ha när man har värk sa de. Detta är svensk arbetsmarknad 2012.

Arbeten som sliter ut folk . Arbeten som betalas dåligt. Och få kan jobba till de är 65 år.

Och vad händer i de växande klyftornas land? Statsministern tycker vi ska jobba till vi är 75 år. Han tycker också att man mitt i livet kan omskola sig eller börja en ny yrkesbana. Själv skulle han gärna jobba internationellt. Olika falla ödets lotter.

Jag kan försäkra att väldigt få hotellstäderskor orkar jobba till 65 års-dagen. Den faktiska pensionsåldern bland LO-kollektivets medlemmar är långt under 65. Statsminister Reinfeldt säger ofta att han är ute och lyssnar in hur folk har det. Om han istället tog på sig arbetskläder och för en dag följde med för att städa 24 hotellrum så skulle han upptäcka hur dagens arbetsliv ser ut för en hotellstäderska!

Med sitt resonemang om att jobba till 75 års ålder säger sig Reinfeldt vilja rita om den mentala kartan. Helt obegripligt att förstå vad han menar. Men mycket vore vunnet med andra åtgärder. Exempelvis borde regeringen satsa mera resurser till Arbetsmiljöverket. En bättre arbetsmiljö genererar fler arbetade timmar. En bättre arbetsmiljö är bra både individen och samhället.

Och i stället för att rita om den mentala kartan borde statsministern med sin regering rita en orienteringskarta som visar hur nya jobb ska utvecklas. En arbetsmarknadspolitik värd namnet måste innehålla annat än skattesänkningar som sysselsättningsåtgärd. Näringspolitik kan inte reduceras till regelförenklingar för företagen eller sänkt restaurangmoms.