Sent en kväll i förra veckan twittrade Viktor Adolphson och Johan Säfström, yttre befäl vid Södermalmspolisen i Stockholm:

"Man slår kvinna på gatan. Patrull är snabbt på plats och ingriper. Nu är det färdigmisshandlat. Utredning börjar direkt."

Jag blev varm om hjärtat. Varför? Polisens jobb är ju att stoppa våld, oavsett vem som är gärningsperson och offer. Men erfarenheten visar tyvärr att mäns våld mot kvinnor ofta negligeras av rättsväsendet.

Nyligen höggs en 39-årig kvinna till döds i Malmö, framför ögonen på sina två barn. Gärningsmannen, som erkänt, var kvinnans förre sambo och barnens far.

Varningssignalerna var kraftiga. I höstas tog mannen den nu mördade kvinnan till fånga med hjälp av handklovar och buntband. För det dömdes han till ett års fängelse. Sedan släpptes han. Tingsrätten ansåg inte att risken för fortsatt brottslighet var "så påtaglig" att mannen borde hållas kvar i häkte.

Nu är kvinnan död.

Enligt en rapport från Brå, Brottsförebyggande rådet, är svartsjuka och andra problem i samband med separationer motivet i sex av tio fall när kvinnor mördas. Kvinnorna har ofta blivit hotade eller misshandlade innan de mördas av sina exmän.

Den statistiken har rättsväsendet uppenbarligen svårt att dra några slutsatser av.

"Det har ofta varit magkänslan som har styrt vad kvinnan får för skydd. De som bestämmer har gått på det första intrycket som kvinnan och mannen har gjort, istället för att göra en allsidig riskbedömning. Det är fruktansvärt skrämmande", säger Peter Strandell, psykolog och säkerhetsexpert på stiftelsen Tryggare Sverige, till Dagens Nyheter.

I den här kvinnans fall fanns krafter inom rättsväsendet som ville skydda henne. Frivården föreslog att mannen skulle sinnesundersökas redan efter kidnappningen, men tingsrätten sa nej. Direkt när mannen släpptes ur häktet beslöt polismannen som utrett kidnappningen att kvinnan skulle föras i säkerhet och få polisens larmpaket. Det hjälpte inte.

"Domstolarna vet ibland för lite. Den här kvinnan var ju livrädd för mannen", säger kammaråklagare Ulrika Rogland i Malmö.

Det är en uttjatad fråga, men hur kan det gå till så här i Sverige 2012?

Rättsväsendets arrogans inför mäns våld mot kvinnor kräver kvinnoliv. Om domstolarna inte har samma sunda förnuft som polismännen Viktor och Johan på Södermalm, kan väl domarna och nämndemännen åtminstone lyssna på sakkunniga vårdare och utredare?

Annars finns det bara en slutsats att dra. I svenska domstolar är kvinnoliv inte lika mycket värda som mansliv.