I fjol fick FN ett nytt fackorgan - UN Women, FN:s enhet för jämställdhet och en starkare ställning för kvinnor. Att det tog världsorganisationen 66 år att inrätta ett fackorgan för hälften av jordens befolkning visar att kvinnors rättigheter fortfarande är en kontroversiell fråga i en stor del av världen.

FN:s nya kvinnoenhet leds av Chiles förra president, Michelle Bachelet, Latinamerikas första kvinnliga president efter Isabel Perón i Argentina.

Bachelet har fått flera efterföljare på den annars machopräglade kontintenten.

Artikelbild

| Dilma Roussef styr jättelandet Brasilien sedan 2011.

Först Christina Fernandez de Kirchner i Argentina och sedan Dilma Rousseff, president i Brasilien sedan 2011. Bortåt två tredjedelar av Latinamerikas 400 miljoner invånare har idag kvinnligt styre.

Afrika börjar också röra på sig. Än så länge är Ellen Johnson Sirleaf i Liberia Afrikas enda folkvalda kvinnliga statschef, men det blir säkert fler med tiden. Liksom i Latinamerika tillämpar allt fler afrikanska länder kvotering till parlamenten. Rwanda har idag det mest jämställda parlamentet i världen, 56 procent kvinnor mot 45 procent i Sverige.

Syd- och Sydöstasien har en stark tradition av kvinnligt ledarskap, från Indira Gandhi och framåt. Kvinnliga stats- eller regeringschefer finns idag i Indien, Bangladesh och Thailand. En dag får vi kanske se Aung San Suu Kyi i ledningen för Burma.

I Östasien har ännu inte någon kvinna utsetts till stats- eller regeringschef, vilket bland annat skylls på Konfucius och hans lära.

Lika dystert ser det ut i Nordafrika och Mellanöstern, fast där skyller man på profeten Muhammed. Men muslimska Bangladesh, Indonesien och Pakistan har haft ett flertal kvinnliga ledare.

Många ser den arabiska våren som ett misslyckande för kvinnosaken, men det är nog förhastat. Bättre utbildningsmöjligheter, globalisering och internet gör det i längden omöjligt att utestänga kvinnor från styret någonstans i världen.

Kvinnligt ledarskap löser föstås inte alla problem. Manligt dominerade hierarkiska strukturer står ofta i vägen för reformer. Ingen av de kvinnliga presidenterna i Latinamerika har t ex kunnat göra något åt abortförbudet på kontinenten, trots att det kräver tusentals kvinnors liv varje år. Men med fler kvinnliga ledare förskjuts perspektiven, och förhoppningsvis också de politiska frågeställningarna.

Ett är säkert: Kvinnorna sitter med nyckeln till social och ekonomisk utveckling i världen. Vad som är bra för kvinnorna, är därför bra för alla.