Äntligen har jag sett Järnladyn, filmen som iscensätter Margret Thatchers liv. På vägen från biografen rids jag av minst sagt blandande känslor. Sympati för den dementa kvinnan som tvingas minnas sitt offentliga liv i ett töcken av ensamhet. Och motvilja inför hennes hårdnackade politiska gärning.

Järnladyn har fått blandad kritik. Oscarsbelönade Meryl Streep är naturligtvis strålande i rollen som Margret Thatcher. Få nu levande skådespelare har Streeps förmåga att gestalta människans komplexa natur. Men själva storyn, som gör anspråk på att skildra Margret Thatcher både som politiker och som privatperson, haltar betänkligt.

Filmen undviker att beröra det som är mest upprörande i Margret Thatchers politiska gärning: hennes förtjusning i den sydafrikanska apartheidregimen och hennes nära band till Chiles bödel Pinochet. Istället är det Thatchers nyliberala reformer i Storbritannien som står i fokus - och hennes beslutsamma seger i Falklandskriget.

Jag kan inte göra mig kvitt känslan att filmens upphovsmakare, Phyllida Lloyd, försöker ursäkta många av Thatchers gärningar med att hon är en kvinna i maktens manliga korridorer.

Järnladyn innehåller flera starka skildringar av det glastak som möter kvinnan när hon kommer alltför nära den absoluta makten. En scen i det brittiska underhuset är oförglömlig.

Den manliga oppositionsledaren för Labour försöker chikanera Thatcher, som vid den tiden är Tories utbildningsminister. Med vrede i blicken och fradgan stänkande om munnen skriker han att hon måste sansa sig och vara mindre hysterisk om någon ska orka lyssna.

En mer effektiv avklädning av genussystemets orättvisa sanning "en arg man är beslutsam, en arg kvinna är hysterisk" har sällan skådats på en filmduk.

Thatcher lyckades krossa glastaket. Hon bestämde sig för att inte låta hennes kön stå i vägen för hennes makt. För det ska hon ha heder. Men måste det nödvändigtvis göra henne till en feministisk ikon eller en kvinna att beundra?

Nej. Meningen med min feminism är inte att kvinnor ska särskiljas från män och beundras som kvinnor. Min högsta önskan är att könet ska sluta spela roll. En kvinna ska ha samma möjligheter som en man - och därmed kunna kritiseras på samma villkor.

En kvinna är inte en kvinnlig politiker. Hon är en politiker, rätt och slätt, vars politik det står var och en fritt att gilla eller ogilla.

Om vi någon gång når denna grundläggande insikt om att människor är människor, inte sina kön, kommer könsorättvisorna att förpassas till historiens skräphög.