Antalet arbetslösa som får arbetslöshetsersättning vid arbetslöshet har under senare år sjunkit dramatiskt. Det finns flera olika anledningar till detta. Ett skäl är att regeringen skärpte arbetsvillkoret och tog bort studerandevillkoret. De är båda avgörande för om man ska få ersättning, antingen man är medlem i a-kassan eller inte.

De som jobbade korta deltider, särskilt om det kombinerades med obekväm arbetstid (vilket ofta innebär att arbetstimmarna blir färre, men bättre betalda) fick med de nya reglerna svårare att kvalificera sig. De som inte fick något jobb efter sina studier utestängdes också.

Samtidigt som färre har fått tillgång till arbetslöshetsersättning har antalet med aktivitetsstöd ökat snabbt, vilket visades i en rapport som utarbetats av Arbetsförmedlingen. När perioden med arbetslöshetsersättning går mot sitt slut överförs arbetslösa istället till jobb- och utvecklingsgarantin.

I den finns ett lägstabelopp som utbetalas även till de som inte hade rätt något arbetslöshetsförsäkringen. Allt fler får idag sin försörjning genom sådana garantier. För ungdomar tar det dessutom kortare tid att hamna den, redan efter tre månaders arbetslöshet blir de placerade i en sådan.

Slutligen har rekordstora ungdomskullar under de senaste fyra åren lämnat gymnasiet och inflyttningen till Sverige har varit stor. Med dagens regler har båda dessa grupper de svårt att kvalificera sig till ersättning.

Det är dessutom dessa grupper som har störst risk för arbetslöshet. Att etablera sig på arbetsmarknaden tar numera sin tid. Många drabbas av arbetslöshet under denna period, medan risken är betydligt lägre bland dem som lyckats få en tillsvidareanställning.

Det kan kanske tyckas oviktigt om de arbetslösa får sin försörjning genom arbetslöshetsförsäkringen eller genom aktivitetsstödet. Men det finns viktiga skillnader dem emellan. Hela idén med differentierade avgifter till arbetslöshetsförsäkringen, det vill säga att man får betala mer till a-kassor med hög arbetslöshet än till dem med låg, bygger på att det ska påverka lönebildningen.

Men i takt med att allt färre får ersättning från arbetslöshetsförsäkringen spelar effekten av differentieringen allt mindre roll. Även de som inledningsvis tyckte detta var en intressant idé att pröva, som till exempel ekonomerna i det Finanspolitiska rådet, anser nu att denna modell bör överges.

En annan skillnad jämfört med tidigare är att arbetslöshetsperioden för allt fler börjar med en period utan ersättning. Det ekonomiska stöd som finns för arbetslösa i denna situation är det kommunala försörjningsstödet, det som tidigare kallades socialbidrag.

Den kommunala socialtjänsten får i allt större utsträckning administrera människor vars enda problem är arbetslöshet. En kommunal arbetsmarknadspolitik håller på att växa upp parallellt med den statliga. Det börjar bli allt viktigare att fundera på om detta blivit ett rimligt system.