Måndagen 20 september 2010, dagen efter Socialdemokraternas sämsta val sedan 1914, inledde jag NSD:s ledare på följande sätt:

"1958 skrev sociologen Hans L Zetterberg (senare i livet chefredaktör på Svenska Dagbladet och Sifo-chef) en längre artikel i den fina borgerlighetens nu nedlagda tidskrift Vecko-Journalen.

Artikeln gjorde gällande att när arbetarklassens barn blev tjänstemän skulle de utsättas för ´politisk smitta´.

De köper sig bil, dricker i bland vin i stället för pilsner till maten och avfaller därigenom till höger, förutspådde Hans L Zetterberg.

Zetterberg gav Socialdemokraterna en respit på fyra eller fem riksdagsval. Därefter skulle S komma att glida ner i en allt mer markerad minoritetsställning.

Men socialdemokratin överlevde inte bara fyra-fem riksdagsval. Socialdemokraterna dominerade den politiska kartan även under 1980- och 1990-talen.

Men Zetterberg har ändå fått rätt om den politiska smittan. Valforskarna vid Göteborgs universitet visar att det har blåst högervindar i den svenska väljarkåren ända sedan 1968.

Fler identifierar sig som höger. Färre kallar sig vänster.

Att S-blocket ändå kunde behålla ett inflytande över samhällsutvecklingen i slutet av 1900-talet berodde på att det tog hem spelet om de 20-25 procent av väljarna som beskriver sig som mitten/inget alls.

Det är i det perspektivet vi ska se valresultatet 2010. Det rödgröna alternativet misslyckades med att vinna de lättrörliga mittenväljarna, de som inte har en självklar samhörighet med någon ideologi.

En koalition med S-MP-V framstod sannolikt som för extrem, spretig och vildvuxen för den femtedel av valmanskåren som avgör utgången i svenska riksdagsval."

Därför är det begripligt att Socialdemokraterna vill skaffa sig ett tilltal som går hem bland den breda medelklassen och som inte bara lockar traditionella vänsterväljare.

Men mitt i allt taktiskt tal om "triangulering", "feel good"-faktorn, "marginalväljare"´, "framing", och "affärsplaner" måste Socialdemokraterna även visa att de står för något annat och bättre än nuvarande regering.

Partiet måste visa att det gör skillnad att rösta på Stefan Löfven i stället för Fredrik Reinfeldt.

Det är inget framgångsrecept att ängsligt anpassa sig till en misslyckad M-politik som gett Sverige fler arbetslösa, fas 3, stigande socialbidragskostnader och större barnfattigdom.

Svaret på frågan om Socialdemokraterna ska gå till höger eller vänster måste vara att de ska framåt.

Partiet måste utforma en socialdemokratisk politik som håller ihop och funkar både före och efter valet 2014.

Den breda medelklassen är dessutom inget gäng osolidariska egoister som bara tänker på den egna plånboken och Rut-avdraget.

Även lärare, sjuksköterskor, arkitekter, ekonomer, kommuntjänstemän och akademiker berörs av ungdomsarbetslösheten, de växande klyftorna och utförsäkringarna.

I grund och botten står socialdemokratin även för en vettig politisk idé.

Socialdemokrati handlar om att samhället blir bättre om alla är delaktiga. Jämlikhetsidéerna är en grund även för tillväxt och utveckling.

 Det är negativt för alla om tiotusentals ungdomar misslyckas i skolan. Det leder till ökade sociala kostnader och större problem på arbetsmarknaden.

Det påverkar oss alla om tusentals människor utförsäkras från sjukförsäkringen, inte får rehabilitering och tvingas gå till socialen för att klara mat och hyra.

 Det slår mot hela samhällsekonomin om grundläggande samhällsstrukturer (som vård, skola, järnvägstrafik, bostadsbyggande m m) försämras.

Därför måste partiet vara tydligt om att det finns saker och ting som måste prioriteras före nya skattesänkningar.

Satsningar på skola och äldrevård framstår till exempel som betydligt viktigare än sänkt bolagsskatt i Sverige hösten 2012.

20 september presenterade den borgerliga regeringen sin budget. Nu ska S-riksdagsgruppen snickra ihop sitt alternativ. 4 oktober ska det vara klart.

Löfven & Co bör ta chansen att tydliggöra skiljelinjerna. Den ideologiska kompassen får inte svaja i skuggbudgeten.