I Värmlands Folkblad (12 januari 2012) skriver tre personer med massor av erfarenhet från svensk arbetsmarknadspolitik en intressant artikel. Det är Bo Jangenäs, Bo Lundgren och Levi Svenningson som tar till orda.

De konstaterar att arbetslösa med funktionsnedsättning har mer än fördubblats sedan 2008. Ungefär två tredjedelar av landets arbetslösa tillhör utsatta grupper med långvarig och upprepad arbetslöshet.

"Idag finns cirka 180 000 personer med funktionsnedsättning anmälda vid landets arbetsförmedlingskontor", framhåller de tre AMS-veteranerna.

Deras poäng är att det inte räcker med att tala om matchning, coachning och kompetenslyft för att lösa arbetslösheten.

Den här - mycket stora - gruppen kommer att ha svårt att hävda sig på den vanliga arbetsmarknaden, oavsett konjunkturläge.

Därför argumenterar trion för en massiv satsning på subventionerade anställningar.

"Det krävs fler händer och huvuden i vården och omsorg och det krävs rejäla samhällsinvesteringar i boende, trafik och klimat", skriver de bland annat.

I sin artikel pekar de även på lagen om anställningsfrämjande åtgärder, som tillkom 1974 och ställer krav på arbetsgivarna när det gäller anställning av äldre och funktionshindrade.

"Fack och arbetsgivare bör stimuleras att tillämpa lagen om anställningsfrämjande åtgärder och till att träffa inkluderingsavtal som motverkar den utsortering som nu sker från arbetsplatserna", framhåller Jangenäs, Lundgren och Svenningsson.

En annan som påminner om lagen från 1974 är Björn Pettersson (länsarbetsdirektör i Norrbotten 1991-1999). Men han konstaterar att lagen tappade kraft under 1990-talskrisen.

Anpassningsgrupperna, som fanns på flesta stora arbetsplatser och skulle förverkliga lagens intentioner, försvann.

"Anpassningsgrupperna rymde företrädare för fack, arbetsgivare, arbetsförmedling och försäkringskassa. De gick igenom företaget systematiskt och studerade var man kunde skapa sysselsättning för den som var funktionshindrad eller äldre och sliten", berättar Pettersson.

Grupperna skräddarsydde lösningar efter den enskildes förutsättningar. Till exempel kunde Försäkringskassan erbjuda förtidspension på halvtid, om arbetstagaren inte orkade jobba heltid. I vissa fall kunde kassan även betala ut lönebidrag för att den enskilde skulle undvika arbetslöshet.

Den typen av lösningar innebar givetvis kostnader för samhället.

"Men det är bättre än att bara skicka folk mellan arbetsförmedlingen, försäkringskassan och socialkontoren", konstaterar Björn Pettersson.

I Aftonbladet 16 januari 2013 argumenterar Lars Sjöström, pensionerad AMS-direktör i samma riktning.

"Vi har haft beredskapsarbeten, gröna jobb, plusjobb, aktivitetsgarantin och klassmorfar. Vi har lönebidrag, nystartsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin m m. Särskilda arbeten med avtalsreglerade anställningar ökar möjligheten för långtidsarbetslösa att återkomma till den reguljära arbetsmarknaden" skriver Sjöström.

Dagens ansvariga bör lyssna. I och för sig är det en vacker tanke att alla ska ut i det vanliga arbetslivet och få ett så kallat riktigt arbete. Men det är hög tid att både regeringen och oppositionen ser sanningen i vitögat.

Arbetsmarknadskrafterna fixar inte arbetslösheten själva. Fler privata arbetsförmedlingar löser inte heller problemet.

Det måste finnas aktiv samhällelig hjälp, subventioner och anpassade lösningar för de många människor som nu slås ut och inte får plats i det ordinarie arbetslivet.