En av svensk samhällsvetenskaps och samhällsdebatts skarpaste profiler, nationalekonomen Assar Lindbeck, har nyligen publicerat sina memoarer; Ekonomi är att välja (Bonniers förlag 2012).

Det är en fantastisk läsning. Imponerande är bredden i hans personlighet. Han var en mycket lovande musiker och kompositör, men valde bort Musikaliska Akademin för studier i samhällsvetenskap. Som ledare för den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala drog han till sig Tage Erlanders uppmärksamhet, men tackade nej till ett erbjudande om arbete hos honom, ett jobb som, på Lindbecks förslag, en viss Olof Palme istället fick.

Lindbeck blev professor i nationalekonomi och efterträdde Gunnar Myrdal som ledare för Institutet för internationell ekonomi i Stockholm. Nu ägnar han sig bland annat åt att måla abstrakt på hög konstnärlig nivå.

För intresserade av svensk samhällsdebatt är Lindbecks bok ett hav att ösa ur, liksom för den som är intresserad av nationalekonomins rent vetenskaplig utveckling sedan 1950-talet. Dessutom finns mycket att hämta om man är intresserad av frågor som rör forskningens roll och samhällets krav.

Lindbeck menar att forskningen måste vara "verklighetsanknuten". Centrala samhällsproblem bör i hög grad påverka valet av forskningsområden. Forskaren är skyldig att delta i debatten, men måste samtidigt ha stor integritet, d v s vara orädd och stryktålig, då särintressena "anfaller".

Lindbeck föddes år 1930 i Umeå där hans far arbetade. Han hade arbetarbakgrund från Kalix men via facklig och politisk verksamhet fått ett arbete som fattigvårds- och barnavårdskonsulent i 13:e distriktet, hela Norrbotten och Västerbotten. År 1932 flyttades tjänsten till Luleå där Assar växte upp.

I hemmet diskuterades livligt sociala och politiska frågor. Assar fick i sin barndom sitta med vid matbordet då hemmet besöktes av legendarer som Gustaf Möller och Rickard Sandler. Han karaktäriserar sin far som pragmatiker och skriver "Den uppfostran som jag fick var spontant liberal utan psykologiserande" (s 20).

Assar verkar dock i överkant tona ner den "ideologiska glöden" i hemmet. För att på Socialstyrelsens uppdrag idka tillsyn över fattig- och barnavården i sitt gigantiska distrikt hade pappa Calle att "lusläsa" lokaltidningar i jakt på notiser som ev. antydde "vanvård". Dock hade han vissa problem med att "befatta sig" med Stalin-Sovjets megafon Norrskensflamman och den starkt tyskvänliga Norrbottens Kuriren. Men problemet löstes pragmatiskt av Calle, genom att helt enkelt ta på sig handskar då han tvingades hålla i de båda bladen.

Den spända atmosfären i Luleå under 1930- och 1940-talets krigsår fick Assar också uppleva, bland annat då landshövding Hansén en sen kväll ringde till Lindbecks för att varna om att tyska fallskärmstrupper landat på södra fjärdens is. Barnen Lindbeck ryktes upp ur sina sängar och kläddes snabbt på för att evakueras till bekanta i Glommersträsk.

Början på sin bildnings- och klassresa beskriver Assar bl.a. genom sin vånda att, till skillnad från nästan alla de andra i Luleå SK:s fotbollslag, välja realskola med möjlighet till läroverksstudier.

Om läroverksstudierna i Luleå på 1940-talet berättar han att utegångsförbud rådde från kl. 21.30, något som rektor Hårleman noggrant idkade tillsyn över genom att själv patrullera Storgatan. Assar skriver "Högre allmänna läroverket i Luleå tog sin fostrande uppgift på allvar. Jag säger detta utan ironi" (s33).

Lindbecks bok behandlar främst hans egen utveckling som forskare inom centrala delar av nationalekonomin, hur välfärdsstater fungerar, skatters och bidrags effekter på människors beteenden, insider-outsider teorin för arbetsmarknaders funktionssätt m.m.

Han ger också återblickar på de stora politiska "drabbningarna", främst löntagarfondsstriden på 1970-talet och den akuta krisen i början av 1990-talet.

En långvarig vänskap med Olof Palme tog tvärt slut då Lindbeck såg sig nödtvungen att hårt gå ut i striden mot löntagarfonderna, med följden att även lämna SAP. Då utbrast Aftonbladet ÄNTLIGEN!

Före löntagarfondsstriden hade Lindbeck skaffat sig många fiender genom sin hårda kritik av de för samhällsekonomi och konsumenter skadliga regleringarna inom bostads- och jordbrukssektorerna.

På regeringens uppdrag tillsattes 1992 den s k Lindbeckkommissionen. Dess förslag bemöttes med stor upprördhet. Liksom i Grekland idag, så var det i Sverige då rätt många som faktiskt inte insåg att krisen var reell och oundvikligen krävde en del "uppoffringar" av olika slag.

Upprördheten hade också sin grund i att av 113 förslag handlade många om att ändra i det demokratiska "beslutsmaskineriet", längre mandatperioder, självständig riksbank, budgetprocessens reformering m.m. NSD:s dåvarande chefredaktör utdömde kort förslagen som "flummigt allmänt tyckande" och att det handlade om "ett beställningsjobb från SAF" (NSD 10/3, 1993).

Lindbeck uppskattar att mellan hälften och två tredjedelar av hans 113 förslag nu är genomförda (s312).

Det är nog bara att erkänna att det är en viktig faktor bakom att Sverige står avsevärt bättre rustat att hantera dagens kriser än flertalet EU-länder.

Till Luleå tekniska universitet finns en dagsaktuell koppling. Lindbeck presenterar 10 teser för hur man skapar en framstående akademisk miljö (s193f). "Beväpnad" med dessa kom en annan färgstark nationalekonom, Marian Radetzki till Luleå 1993 med uppdraget att bygga en forskarmiljö i nationalekonomi.

Fjolårets nationella utvärdering visade att endast två lärosäten i landet kvalificerade sig för betyget Mycket hög kvalité, Handelshögskolan i Stockholm och Luleå tekniska universitet.