Linus Klasens publikfriande spel, läckra straffar och producerande gjorde att forwarden fick någon form av kultstatus i Luleå Hockey under sina två säsonger i Norrbotten

Tre år har gått sedan han lämnade Luleå efter 57 poäng på 54 SHL-matcher säsongen 2013/2014. Under de tre åren har 31-åringen och hans familj hunnit rota sig ordentligt i schweiziska Lugano.

– Vi bor här nere nästan hela året. Jag och familjen mår bra här, säger Linus Klasen.

Artikelbild

| Vass. Linus Klasen är en av Luganos stöttepelare i NLA-ligan.

– Lugano är brutalt den här tiden på året. Det är temperaturer mellan 30–40 grader. Det är nästan för varmt – i över två månaders tid har vi haft minst 20 grader varmt.

Ni är inte hemma i Sverige något mellan säsongerna?

– Nja, det blir tre–fyra veckor hemma i Sverige. Barnen har ju skolplikt här och går i skolan (fram till 14 juni).

Hur har ni acklimatiserat er till livet i Schweiz?

Artikelbild

| Stjärna. Linus Klasen är Luganos stora affischnamn.

– Bra, ungarna har lärt sig språket (italienska, engelska och givetvis svenska) och det har blivit som att deras liv är här mer än någon annanstans. Det här är deras hem. De vet vad Sverige och Huddinge (Klasens hemstad) är – men det är mer eftersom att deras kusiner finns i Sverige.

Hur gamla är barnen?

– Den äldsta är sju år, sedan är det andra sex år. Sedan har jag fått ytterligare två barn som är två år och den senaste är två månader.

Det låter som att det är upplagt för en hel femma. Eller?

– Nä, det är klart nu. Två av varje är perfekt.

Vad är det som håller er kvar i Lugano?

– Jag tror inte man kan spela hockey på ett bättre ställe. Här har man även mycket tid för det sociala. Den längsta bortaresan i ligan är fem timmar bort. Det innebär att jag alltid sover i egen säng hemma. Jag får träffa familjen varje dag. Det är bara när jag är med landslaget eller i CHL (som Lugano missar kommande säsong) som jag behöver sova borta. Det är riktigt skönt att få se ungarna så mycket som möjligt.

Ni har ett hus i Lugano?

– Ja, vi har flyttat in i ett hus och bor vid en liten sjö intill den lokala flygplatsen i Lugano.

Du låter glad och harmonisk. Är du det?

– Ja, jag har ju precis lagt ungarna och det är bara en kvar. Det är lite lugn och ro.

Men under Luleåtiden kunde man uppfatta dig mer sluten ...

– Ja, men jag är likadan fortfarande. Jag tittar inte ens på mediefolket och är så jävla grinig hela tiden. När det är säsong är jag ganska avstängd och obrydd när det gäller andra grejer.

Hur är medieklimatet i Lugano?

– Det är lite annorlunda här nere. Hockeyn är lite som italiensk fotbollskultur. Man kräver ganska mycket och det skrivs mycket skit i tidningarna också.

Mer än i Sverige?

– Ja. Mycket mer. Det kan handla om allt möjligt. Men jag har egentligen inte så bra koll.

Inte?

– Nej, det är mer genom andra i laget som jag får höra saker. Men jag försöker slippa skiten genom att inte spela dåligt.

Är det mycket fokus på privatlivet?

– Nej, de frågar ingenting om exempelvis pengar. De vet att alla importer har bra betalt och det är inga konstigheter mer än att vissa har bättre betalt än andra. Och man vet att alla tjänar bra pengar i den här ligan – det gäller även schweizarna. Här är det mest fokus på spelet.

Är det någon skillnad jämfört med Sverige?

– Ja, i svensk hockey är det mycket fokus på det negativa. Men kanske skulle fokusera på det som är bra i stället.

Du säger att hockeyklimatet är mer italienskt. Hur menar du?

– Publiken är lite mer galen. Det får drickas alkohol på läktarna och vi spelar matcher fredagar och lördagar. Det blir mer en slags stor fest och sedan håller publiken inte med domarna speciellt ofta. Det är nog rätt tufft att döma i vår hemmahall. Är minsta domslut lite fel så kan isen vara täckt med allt möjligt skit som publiken kastar in.

Hur upplever du det?

– Det är klart att det är frustrerande om man sitter i båset och vi ska spela något powerplay och har momentum. Då kan avbrottet vara irriterande. Men vid sidan om uppskattar man känslorna – det är som att man åker tillbaka i läktarkulturen till 1990- eller 80-talet. På så sätt är det lite kul.

Ni nådde inte hela vägen i år?

– Nä, vi snubblade kanske lite på mållinjen i år igen. Vi gick ju till final i fjol och förlorade en tajt serie efter tre övertidförluster. Även i år var det små marginaler mot Bern igen – den här gången torskade vi i semifinalen.

Vad talar för ett guld nästa säsong?

– Kan vi få en säsong som rullar på och vi håller oss i toppen så kan det gå. Den senaste säsongen var alldeles för turbulent. Sparkade tränare och spelare – det var för mycket "hit och dit". Många blev stressade av det och det var ganska tufft.

Hur upplevde du det?

– Jag försökte stänga av så mycket som möjligt. Jag vet vad jag skulle göra och hade min plats. Jag fokuserade bara på att producera och försökte hjälpa laget att vinna matcher.

Följer du Luleå Hockey?

– Jag har koll på Luleå Hockey. De har haft några tuffa år efter CHL-guldet.

Känner man med spelarna och klubben?

– Ja, det gör jag. Jag tycker väl att det har blivit lite för mycket utlänningar som inte har levererat. Nu kanske inte jag är rätt person att uttala mig. Men det här är min åsikt. Man kanske borde lägga pengarna på något annat. Typ svenska toppspelare – spelare som man vet vad man får av, säger han och fortsätter:

– Sedan vet jag att det är ganska svårt att styra marknaden. Men det är väl det intrycket jag har fått av matcherna jag sett på tv.

Luleå gör en form av omstart och bygger nytt. Hur ser du på det?

– Förhoppningsvis kan det bli riktigt bra. Nu har de fått tillbaka Niklas Olausson. Han kommer att hjälpa mycket i det offensiva spelet. Även Daniel Sondell är en bra värvning på backsidan, säger Klasen och fortsätter:

– Sedan har jag en av mina bättre polare i laget. Jag vill ju att det ska gå bra för Anton (Hedman) också. Det gjorde det förra året och jag hoppas att han kan ta ett steg här i år.

Och din gamla tränare Thomas "Bulan" Berglund är tillbaka. Vad säger du om det?

– Det tror jag är hur bra som helst.

Du skrev nytt kontrakt fram till 2020 i maj. Var Luleå Hockey med i bilden innan dess?

– Nej. Jag har inte hört så mycket från Luleå.

De lämnade aldrig något intresse?

– Nej, jag ska vara helt ärlig. Ingen från Luleå har ringt mig och frågat hur min framtid ser ut, säger Klasen och fortsätter:

– Som sagt, jag hade ett år kvar på mitt kontrakt och alla visste vad som gällde. Vill man ha en bra svensk spelare så går det ganska fort – det gäller att vara med. Men jag hörde aldrig något från Luleå.

Är du förvånad över att de inte visade intresse?

– Jag vet inte. Men det är i alla fall ingen som ringt på min telefon. Jag brukar visserligen inte vara så bra på att svara – men jag har en agent som alltid svarar.

Men du och Linus Omark hade väl planer på en eventuell återförening i Luleå?

– Ja, vi är ju ganska tajta han och jag. Vi brukar ju prata titt som tätt även om det inte handlar om hockeyn. Vi pratar egentligen mer om det sociala.

Ska du försöka locka honom till Lugano i stället?

– Ja, kanske det (skratt). Vi får se vad som händer – båda har många år kvar att spela.

Hur länge planerar du på att lira hockey?

– Så länge det är möjligt. Men jag tror att om jag lyckas hålla mig fräsch och skadefri så ska det nog inte vara något problem att spela många år till.

Innan du skrev nytt kontrakt i våras ryktades det om att du kunde bli borttvingad när Lugano byggde nytt. Hann du bli orolig?

– Nej. Jag vet vad jag har gjort för den här klubben och jag vet att jag är väldigt omtyckt här nere. Men visst. Lugano är ett av de tuffaste ställen man kan spela på om man tänker pressmässigt och så vidare. Det är mycket skit – men det kan jag ta, säger han och fortsätter:

– Det är väl krav överallt. Men här är det nog ganska extremt. De vill ha, se och kräver mycket. Det gäller att vara på topp kväll efter kväll.

Är du det då?

– Ja, för det mesta (skratt).

Du har producerat i alla säsonger. Eller hur?

– Ja, absolut. Men sedan hänger det mycket på annat också. Man ska ha en bra kedja att lira med och spelare runt omkring och så vidare. Det gäller att få allting att stämma med powerplay och allt vad det heter.

Tre Kronor vann VM-guld i våras. Var du aktuell för VM-spel?

– Näe, det var jag väl inte. Vi hade väldigt mycket strul i Lugano under säsongen. Det var tränare som gick och laget skvalpade för att ta sig till slutspel och så vidare. Sedan när det vankades landslagsturneringar fick jag ta klubben i första hand för att inte riskera skador och så vidare.

Du fick tacka nej?

– Ja, till turneringen i Sverige. Men de skötte det ganska bra utan mig. Det var kul att se – jag unnar grabbarna allt. Det är bra för svensk hockey och det är bra för alla inblandade. Sedan var det kul för "Henke" (Henrik Lundqvist) att vinna VM-guld.

Till vintern är det OS utan NHL-proffs. Lockar OS-spel?

– Det är klart. Vill man inte vara med där så skulle man ju ljuga. Men för att ens vara aktuell gäller det att spela bra i klubblaget. Och när man får chansen i förturneringarna innan så gäller det att vara en bidragande orsak till vinster och producering. Det är inga konstigheter, producerar jag bra så finns alla möjligheter.