Som spelare 206 totalt blev han vald av storklubben St. Louis Blues. Ja, samma klubb som Bodensonen Oskar Sundqvist blev trejdad till natten mot lördagen.

Vem är Anton Andersson kanske många undrar.

– Min moderklubb är Luleå Hockey. Jag är född 1999 och är underårig i J20-laget där jag spelade och fick bra förtroende under senaste säsongen, säger 18-åringen.

– Jag har inte fokuserat på att spela redan nu med A-laget. Jag har gjort min grej och fått bra med förtroende i J20.

Sporten träffar den storväxte backen vid barndomshemmet på Björkskatan utanför Luleå. Utanför står ett hockeymål och garageporten är alldeles sönderskjuten av puckar.

– Mina största styrkor är nog mitt skott och spelsinne. Sedan syns jag nog mycket på isen på grund av min fysik, säger Anton Andersson.

I vintras visade tre–fyra NHL-klubbar intresse och genomförde intervjuer med honom. Men att han skulle bli draftad var han inte alls säker på.

– Jag var höftskadad under slutspelet med J20-laget och det gjorde att förväntningarna sänktes, säger han.

18-åringen följde inte ens NHL-draften på tv.

– Jag låg vid datorn och fipplade med annat och då fick jag ett sms att jag är välkommen till deras organisation, säger han.

– Det känns jättekul. Bara att man är noterad på NHL-kartan är en morot att träna ännu hårdare.

Det är snabba kast för Anton Andersson. Redan under måndagen sitter han på flyget över Atlanten. Efter draften blev han direkt inbjuden till St. Louis Blues development camp (utvecklingsläger).

– Jag var nere i Mora och firade midsommar när jag fick veta att jag skulle över, säger Andersson som snabbt hoppade in i bilen tillsammans med sin flickvän och körde alla 80 mil upp till Luleå.

– Jag är inte helt återställd från höftskadan och kommer inte att vara med under isträningarna. Så det blir förmodligen mest fysträning och lära känna organisationen.

Höftskadan läker som den ska och Andersson väntar sig att vara tillbaka inom kort. Däremot var han med om en allvarligare olycka för nästan tre år sedan – en skada som kunde ha ödelagt hans hockeykarriär.

– Jag spräckte mjälten och var sängliggande i tre–fyra månader, säger han.

Hur gick det till?

– Jag var och cyklade på kvällen och skulle på mataffären och köpa lite gott för att ha när jag skulle se Stanley Cup-finalen på kvällen, säger han och fortsätter:

– När jag stod upp och cyklade hoppade kedjan och jag fick styret i magen. Mjälten sprack.

Hur reagerade du?

– Jag blev livrädd och såg all idrott falla framför ögonen. Men jag behövde ingen operation och det repade sig bra. Det tog fem–sex månader innan jag var tillbaka för fullt. Det är jag glad över i dag.