Det var meningen att det skulle bli ett sista träningsåk innan helgens två tävlingar.
Men det kraftiga snöfallet satte stopp för Henry Sundkvists planer.
- Nu i år har jag ändå hunnit med att köra tre gånger, och det är mer än vad jag brukar göra. I fjol fick jag ihop skotern dagen före första tävlingen. Jag tog ner den på isen, drog några repor och testade så den fungerade, sedan var jag redo för premiären, säger han.
31-åringen från Töre är en av Norrbottens anonyma skoterstjärnor.
Inte samma uppmärksamhet
Ändå har han tillhört Sverigeeliten under flera år.
De två senaste åren har Sundkvist tagit SM-silver i backe.
Och det är kanske därför som han inte har fått samma rubriker som exempelvis Emil Öhman som är världsmästare i skotercross.
Åkarna som tävlar i backe, enduro och drag lever lite på skoterns bakgård.
- Jo, nog är det så. Det hör man ju också. På stadiontävlingen i Nyborg säger folk att det är ju bara någon backåkare som tävlar och det är inget att se, förklarar Sundkvist, som haft lite av en kometkarriär inom skotersporten.
- I början av 2000 var vi ett gäng som åkte till Piteå och tittade på en backtävling och då kom vi på att det här ska vi börja med. Jag provade att köra lite cross också de första åren, men de senaste åren har det bara blivit backe för min del.
Varför blev det just backe som du fastnade för?
- Jag är väl lite lat när det gäller att träna kondition. Jag har aldrig kunnat springa flera dagar i veckan. Ska du köra cross på SM-nivå måste man lägga ner så mycket tid och det känner jag att jag inte har motivation till.
Hur många träningstimmar har du då?
- Hmm...det är nästan så att jag skäms för att säga det, men jag tränar nästan ingenting.
Ändå har du blivit SM-tvåa två år i rad. Hur går det ihop?
- Jag vet inte. Det sitter väl i kroppen på något sätt.
Du har talangen med andra ord?
- Ja, kanske det. Många av mina kompisar brukar säga att hade jag bara tränat hårt och satsat hade jag kunnat slåss på riktigt hög nivå på allvar. Men jag vet inte, det låter lite fel...
"Synd att jag inte fick en MC när jag var tio""
Har du någon gång tänkt att du själv skulle kunna ha en karriär som exempelvis Emil Öhman, att kunna göra det här på heltid, om du bara hade lagt ner tid på träning?
- Inte som det är nu. Men om jag hade varit 18 hade det varit kul. Ibland kan man tänka att det var ju synd att man inte fick en motorcykel av farsan när man var 10. Då hade man kunnat börja med motorsport tidigt. Nu blev det ju att man började när man fick körkort. Hade man börjat som liten hade karriären kanske blivit längre.
Istället ser Henry Sundkvist sitt tävlande som en hobby.
- Det är kul att ha något att göra. Och många av dem man tävlar med är ju en kompisar som man träffar på tävlingarna. Det blir som en social grej. Och sedan är själva tävlingsmomentet kul med adrenalin och spänning.
Men många gånger kan det vara en dyr hobby att tävlingsköra skoter på elitnivå.
Sundkvists maskin är värd drygt 100 000 kronor. Lägg sedan till kostnader för transporter till tävlingar, skoterbränsle och reservdelar.
- Det kostar ju kanske mer än vad det smakar. Men jag har några småsponsorer som hjälper mig, förklarar Sundkvist.
Och i backe finns det heller inte samma prispengar som i crossen eller i de stora stadiontävlingarna.
- För två år sedan fick jag fyra eller sex tusen för min andraplats och i fjol fick jag en tusenlapp, så det är inget jag blir rik på direkt.
Jobbet tar mycket tid
Det är också en orsak till att tävlandet kommer i andra hand.
Sundkvist jobbar som elektriker i Norge under långa perioder och ibland blir det svårt att få tiden att räcka till.
Därför var tanken att han skulle sluta tävlingsköra efter förra säsongen.
Men då hörde tävlingsledaren från Överkalix av sig och ville att 31-åringen skulle tävla för deras klubb under 2009, inte minst med tanke på att årets SM-final avgörs där.
- Så nu får jag väl se hur länge jag håller på. Det blir väl så länge det är kul och så länge man har tid.
Samtalet glider in på skaderisken.
Men med tanke på att förarna har maskiner med nästan 200 hästkrafter och ska ta sig över hopp som är flera meter höga har Sundkvist klarat sig bra under åren.
- Jag har bara brutit benet. Men inga blodiga saker, säger han och fortsätter:
-Nog tänker man ibland. Men det försvinner när man väl står vid starten. För ett par vintrar sedan var det en kompis som blev påkörd och slogs medvetslös. Jag stod vid starten och skulle köra i heatet efter. Då tänker man förstås. Men i startläget är allt borta. Adrenalinet tar bort känslorna. Lite rädd ska man väl vara. Det gör nog också att man är mer fokuserad. När jag har kört en final är jag helt darrig efteråt. Det bara sprutar svett och det tar en halvtimme innan jag har kommit ner i varv.