Det har gått en och en halv månad sedan Frida Aili satt bakom kortsidesläktaren i Arcushallen och grät. Northland Basket hade just förlorat den femte semifinalen mot Solna med 51-57 och missat SM-finalen.
Lagkaptenens besvikelse var enorm.
"Det här är den tuffaste förlusten jag har varit med om. Jag vet inte hur jag ska släppa det här", sa hon då.
När NSD träffar henne i föräldrahemmet exakt 43 dagar senare är det inte jättemycket som har förändrats. Hon ser fortfarande uppgiven ut när hon tvingas prata om finalmissen.
- Jag har varit fruktansvärt besviken. Det tar ju ett tag att släppa det där. Jag har försökt att inte tänka så mycket på det, säger hon.
Är det karriärens tyngsta förlust?
- Ja, faktiskt. Jag tror nästan det. Det fanns inte att vi skulle åka ut i semi. Jag hade så höga förväntningar, jag trodde verkligen att det skulle sluta annorlunda. Tidigare år när vi har förlorat har man känt en tomhet, mest för att säsongen tagit slut. Den här gången har det verkligen suttit i...
"Ville inte träffa folk"
Frida Aili berättar att hon medvetet stängde in sig den första tiden efter semifinalförlusten. Allt för att slippa konfrontationer från folk på stan.
- Jag ville inte gå ut och träffa folk. Jag höll mig inomhus. Folk som man träffar vill ju prata.
...och du var inte så sugen på det?
- Inte just då. Vad ska man säga? Det är svårt att säga någonting över huvud taget. Jag ville inte heller tänka på det, inte förrän det hade släppt lite...
Är det alltid så att folk vill prata basket med dig?
- Ja... Inte hela tiden såklart, men ofta. Det är jättekul för det mesta, men efter en sån match ville man bara vila upp sig och försöka släppa allt lite innan man kunde le mot någon och vara sådär lite glad.
Typ: "Vi kom ju i alla fall trea"?
- Ja, precis (skratt). Med en sån där bitter efterton.
I dag ska Frida Aili träffa Urban Nordh, sportchef i Northland Basket, för att prata framtid. Men någon snabb lösning kommer det inte att bli, inga klausuler eller snabba påskrifter. Det är hon inte intresserad av.
Lagkaptenen har bestämt sig för att avvakta så länge det bara går. Helst vill hon utomlands igen. Men hon kan också tänka sig att spela för en annan svensk klubb.
- Som det känns nu stänger jag absolut inga dörrar. Jag håller det verkligen så öppet som möjligt. Det har ju inte riktigt blivit som jag har tänkt.
Öppnar för ligakonkurrenterna
När Frida Aili för tre år sedan flyttade hem till Luleå efter sina proffsår i Italien och Bulgaren var tanken att hon skulle stanna ett enda år för att sedan ge sig av igen. Det året blev till tre.
- Jag tänkte att jag skulle vara kvar första året och få lite ordning på kroppen efter några småskavanker. Men i stället blev det två skadeår och så det här tredje. Det var ju nu jag skulle ha flyttat hem igen för att spela. Nej, det blev inte som jag hade tänkt.
För första gången på länge har hon klarat sig undan skador en hel säsong. Kroppen är helt och hållet "fit for fight" och därför vill hon testa sina vingar igen, se hur bra hon kan bli som basketspelare.
- Jag vill verkligen försöka. Det skulle vara fantastiskt att ta sig ut ett år till. Minst ett år.
Men om det inte blir utlandet så öppnar hon alltså för en flytt inom Sverige. Detta trots att hon är född och uppvuxen i Luleå.
Ingen annan spelare förknippas lika mycket med Luleå och Northland Basket som hon.
- Jag vet ju vad jag får här och det är inget dåligt. Men samtidigt, jag är härifrån... Jag är uppvuxen här och miljöombyten är bra. För motivationens skull. Jag vill inte stänga några dörrar.
Att spela i Sveriges baskethuvudstad är för det mesta positivt. Intresset för Northland Basket är större än för någon annan svensk klubb och Frida Aili blir igenkänd nästan överallt.
"Gick runt hörnet och grät"
Men det kan också vara en börda att aldrig kunna vara anonym. Att alltid mötas av kommentarer - positiva som negativa.
- Det kan vara på Kvantum eller på Olivers när man käkar lunch.
Kan du ge något exempel?
- Jag minns till exempel efter att jag precis hade skadat korsbandet. Jag var på gymmet och hade en sån där riktig skitdag. Jag kunde knappt göra någonting, inte ens jogga. Då kom det fram en man som jag inte känner, som jag aldrig träffat förut och säger: "Du vet väl att risken att skada det andra korsbandet nu har ökat med 15 procent?". Jag hade just opererat mig och var jättekänslig. Jag log lite, sen gick jag runt hörnet och grät.
Han ville bara konstatera det?
- Ja, typ: "Nu kommer du paja andra knät också." Det kan också komma fram folk och säga: "Vad fan höll du på med i senaste matchen?!".
Ber du dem aldrig att fara...?
- Nej, folk får tycka vad de vill. Man får försöka bemöta dem så gott det går. Det finns ju uppsidor med det också. Jag var till exempel på Ica efter sista matchen. Då kom en man fram och kramade mig och sa: "Det är lugnt, nu tar det sen. Ni har gjort det bra."