Hon talar ut om rasismen: "Nu får det vara nog"

Felicia Ponturo minns inget annat än att rasismen gått bredvid henne som ett elakt väsen som får en att känna sig kränkt, otrygg, utpekad och orättvist bedömd.

Som när hon var åtta år gammal och hennes skolklass i Luleå skulle baka pepparkakor. En del av pepparkakorna blev brända. 

– Det är ju det här med att barn är barn. Men då säger en av mina närmaste vänner: ”Kolla Felicia, de här brända pepparkakorna ser ut som du, de här skulle du kunna äta i stället”, säger Felicia Ponturo och fortsätter: 

– Alla barn kan säga dumma saker till varandra utan att riktigt förstå innebörden av det. Alla andra i klassen var vita och alla skrattade med. Men att redan där och då känna att jag ser annorlunda ut än alla andra och att det kan göras narr av mig på det sättet. Det handlar om det här med att sticka ut i mängden.

Eller ett ännu starkare minne. Hon går i nian och har varit och spelat med länslaget på våren. Klockan är runt 23 en söndagskväll när Ponturo och en lagkompis är på väg hem i centrala Luleå.

När de är utanför Shopping-gallerian ser de en okänd man komma gående med hotfulla steg. Han siktar in sig på Ponturo och plötsligt står mannen rakt framför henne.

– Han har en tändare i handen som han tänder och lyfter framför mitt ansikte. Han kallar mig svartskalle.

Inget mer händer, men tjejerna går därifrån skakade och rädda.

Ponturos gästkrönika handlar om hur hon själv och andra icke-vita utsätts för strukturell rasism på små eller stora sätt i vardagen. 

Hon har sett alla protester och starka reaktioner kring George Floyds död i USA de senaste veckorna. Det i kombination med den vardagsrasismen hon själv har utsatts för den senaste tiden fick henne att vilja skriva texten.

– Jag återkopplar till händelser som skett under min barndom, men också det som pågår i nutid. I och med att debatten som har lyfts i dessa tider. Där vi ser en Black Lives Matters-rörelse som brinner i USA och som har väckt stor uppståndelse på sociala medier och över hela världen.

Hon vill lyfta fram att rasismen finns överallt.

– Jag tycker att jag, med en annan etnisk härkomst och ett annat utseende än den vithetsnorm som råder i vårt närområde, måste få lyfta fram att det finns en väldigt utbredd rasism i Sverige också. Att vi måste förstå att det som händer över hela världen också sker varje dag i Sverige för många afrosvenskar. Jag är en av de som lyfter frågan i dag. Det är viktigt för oss alla att berätta att det finns i Sverige också.

23-åriga Ponturo har en pappa som är svensk och en mamma som är från Gambia. Själv är hon uppväxt i Luleå och har egentligen aldrig gett igen när hon har blivit utsatt för rasism.

– Det har aldrig riktigt fallit mig in att säga ifrån tidigare. Som jag gör i dag. Man har levt ganska mycket i tystnad länge. Just det här är att känna uppbackning från andra har inte funnits tidigare.

Och att inte kunna slå tillbaka eller ta upp rasism handlar också hur klimatet är i vårt land.

– Där handlar det lite om att den svenska befolkningen när det kommer till tuffare samhällsdebatter och kanske speciellt den här: Det är lite tabu. På grund av att vi lever i en vithetsnorm blir det så att man inte uppmärksammar det på grund av naturliga skäl. På grund av att majoriteten består av vita människor så blir det inte att det lyfts på samma sätt vid matbordet hemma eller i de sammanhangen där det borde lyftas. Jag kan inte ha förståelse varför de ämnena inte lyfts. Men jag ser varför, men det betyder inte att det är okej.

Det är en stor fråga, men hur ska man komma åt rasismen?

– Världen i dag blir mer och mer globaliserad. Vi blir mer och mer exponerade för olika människor och kulturer och jag tror att det kan ge människan en annan sorts acceptans mot andra människor, säger Ponturo och fortsätter:

– Sen handlar det om en grundläggande inställning till människor. Det vi lär oss hemifrån. Hur vi pratar vid matdagsbordet, hur vi pratar i skolan, och hur vi belyser det i skolan. Det tror jag också påverkar oss väldigt mycket. Men att just det här att ha en öppenhet och ett öppet sinne till andra människor. Det är det vi måste åt.

De senaste veckorna har vi sett ett USA som brinner av oro efter George Floyds död. Men Ponturo har också sett alla bra reaktioner, fina initiativ och det ger henne hopp.

– Om man ser på Black Lives Matter-rörelsen i USA så känns det som att frågan verkligen lyfts nu. Det är steg 1. Att det har gått från att ha varit lite tystnadskultur kring det, även om det har lyfts så många gånger tidigare egentligen. Men i dag tror jag att mediaexponeringen och globaliseringen påverkar oss mycket mer.

Felicia Ponturo säger att hon känner en liten rädsla för att få jobbiga reaktioner på sin gästkrönikan.

– Under tiden jag skrev krönikan var jag lite rädd för folks reaktioner, men efter en del reflektion känner jag mig inte rädd längre.  Att samtala om rasism handlar om att lyfta mänskliga rättigheter och värderingar i vårt synsätt på andra människor, vilket ska vara en självklarhet att lyfta i ett demokratiskt samhälle. 

Fotnot: Felicia Ponturos gästkrönika går att läsa på våra sajter.