Det är snart nedsläpp i U12-matchen mellan Boden och Piteå. Tomas Holmström kliver in i båset med en mugg kaffe i handen, han byter några ord med hemmalagets ledare och samlar sen sitt lag och ger de sista instruktionerna.
Efter 18 år i USA, 15 säsonger i Detroit Red Wings och fyra Stanley Cup-titlar är ”Holma” hemma igen – och han har fullt upp
Han tränar två ungdomsgäng, han är med och coachar det som ska bli det norrbottniska TV-pucklaget om två år och han har just blivit mentor i Luleå Hockey.
– Det handlar lite grann om att ge igen. Många gav mycket till mig och vi hade många bra ledare när vi växte upp. Och man gör det för att man tycker att det är kul – och givetvis för att ungarna spelarna, säger Holmström när han slagit sig ned på den första bänkraden i ishallen.
Det stannar inte vid träningar och mentorskap. För två månader sen köpte 41-åringen ett företag.
– Vi tar hand om alla busskurer i Norr- och Västerbotten, i stort sett. Länstrafiken, de här röda. Reparationer, klottersanering och allt sånt, säger Holmström.
Du är inne på företagandet också.
– Jo, det känns kul. Vad ska man annars göra uppe i Norrland? Man måste ju jobba, haha.
Ser du på sikt att du bara håller på med något inom hockey?
– Kanske i framtiden, det gör jag faktiskt. Just nu vill jag inte missa när ungarna spelar, men kanske att man skulle kunna tänka sig att coacha. Jag tycker det är otroligt kul men ska man göra något så ska det vara helhjärtat och hundra procent, och där är jag inte just nu med den biten på en högre nivå.
Sen var det ju det här med Luleå Hockey. Förra veckan blev det klart att Tomas Holmström och Niclas Wallin blir mentorer i spelartruppen.
– Det blir att hjälpa de yngre spelarna. Man önskar själv att man hade haft nån som kanske hade varit med om rätt mycket och som spelat där över och hade kunnat hjälpa en. För det är rätt mycket frågetecken, så är det ju, säger Holmström.
Om du minns tillbaka på din första säsong, var det som du hade tänkt dig?
– Jag visste att det skulle bli tufft men det blev nog tuffare än vad jag trodde. Det är just det här med miljöombytet – du har ingen släkt, inga vänner, du vet knappt var du ska bo och var du ska köra. Du har ingen aning, du är helt nollad.Den här veckan är familjen Holmström på plats i Detroit.
– Det blir kul att träffa grabbarna och se nån match. Det är alltid roligt att komma ner i omklädningsrummet och när man väl är där blir man ju sugen, säger han.
Detroit har haft det lite tyngre sen du och ”Lidas” slutade.
– Så är det. Men jag menar, när jag kom var det smockat med spelare. Jag vet 02, då var fjärdefemman jag, Igor Larionov och Luc Robitaille. Luc gjorde 750 baljor i NHL, Larionov var ju Europas Wayne Gretzky och han var min rumskompis i två år. En otroligt förstklassig människa.
Jag har hört att han var i bra form.
– När jag ville äta en ostmacka och ta en O’boy-kopp så skulle han beställa in fruktsallad – det kändes ju sådär. Jag ville avsluta med en chokladbit, men det gick ju inte. Så jag var tvungen att gömma chokladen och smygäta, haha.
I samma ögonblick stegar en arbetsklädd herre in i hallen.
– Där är ju Wallin, säger Holmström innan han skriker:
– Hörru, har du kostym på dig? Haha.
Och vips så byts minnen ut mot snack om veteranhockey, träning, matchvikt och NHL-resor.