En dag i förra veckan knackade det på dörren hemma hos Annica Sundqvist i villan i Boden. Helt utan förvarning stod Johanna Larsson där.
– Jag sa inte till Annicas mamma att jag skulle komma. Hon blev bara: ”Va, vad gör ni här?”, säger Johanna Larsson.
Annica Sundqvist är lagkaptenen i Boden handboll i allsvenskan. Hon har varit proffs i Norge och provat elitseriespel i Göteborgslaget Kärra.
Johanna Larsson är Sverigeetta i tennis. Hon bor i Helsingborg och har hela världen som arbetsfält.
Men de är uppväxta i samma radhusområde i Boden och tjejerna gjorde allt tillsammans när de var små.
– Vi har alltid känt varandra, säger Annica Sundqvist.
Båda fyller 27 i år, men precis innan Johanna fyllde elva lämnade hon Boden. Hela familjen flyttade söderut till Varberg för att hon och hennes bror skulle kunna satsa på tennisen.
Två år efter flytten var familjen Larsson tillbaka i Norrland och hälsade på.
Nu när Johanna sitter i Annicas soffa är det första gången sedan dess hon är tillbaka i Boden.
Avståndet har varit långt, men vänskapen har bestått.
– Till en början brevväxlade vi väldigt mycket. Det kommer jag ihåg. Sen så har vi hållit kontakten. Ibland lite mer, ibland lite mindre såklart, säger Annica.
Med mobiltelefoner och facebook är det förstås ännu lättare att hålla kontakten nu.
– Jag tror att eftersom våra föräldrar har den kontakten och har varit kompisar blir det att man har mycket gemensamt och frågar alltid hur det är med Annicas familj. Då blir det lättare att hålla kontakten, säger Johanna.
De hann inte idrotta så mycket tillsammans i lag innan Johanna flyttade, men Annica minns en kvalmatch till Kalle Anka-cup i tennis där hon trodde skulle slå Johanna.
– Jag visste ju innan att jag skulle förlora, men så gick tiden och du kom aldrig när matchen skulle börja. Klockan var fem över och man tänkte matchen ska ju börja nu. Kvart över gled du in. Jag var svinlessen och sa till mamma: ”jag måste ju vinna matchen för hon är försenad”. Vi körde matchen och du vann med typ 6–0, 6–1, säger Annica.
Johanna ler och säger:
– Oj, vilken dålig respekt jag hade. Fint folk kommer sent ...
Johanna har dragits med en armbågsskada sedan i mars och har inte kunnat spela sedan dess. Hon hoppas kunna göra comeback i Strasbourg, veckan innan årets andra Grand Slam-tävling i Paris börjar.
Men skadan hade ändå en bra sak med sig.
I stället för att spela i Charleston, Stuttgart, eller Madrid kunde hon åka till Boden och träffa Annica.
– När det har blivit planerade resor som familjen har gjort så har det inte passat in så bra. Nu när jag är skadad så blir det lite lättare. Då tar jag fyra dagar här. Det blir en snabbvisit, säger Johanna.
Hur har det varit att vara tillbaka i Boden?
– Jag känner igen allt i det här området där jag har bott. Jag hittar stigar som man alltid har gått och vägar jag gick till skolan. Det är kul. Men i stan om det är nåt som har byggts upp, det skulle jag inte kunna säga. De minnena har jag inte. Det är mer lekminnen.
Känner du dig mer som skåning än som norrlänning?
– Jag skulle vilja säga både och. Jag känner mig som en skåning i det avseende att jag är där och bor där. Men i grunden är jag ju norrlänning. Om det är nån som frågar är jag inte blyg att säga att jag är från Norrland. Det är nåt som är väldigt speciellt, i alla fall för min del. Jag kommer alltid att ha Boden i hjärtat.
Johanna har världen som arbetsfält och är en ganska känd stjärna i Sverige. Men för Annica är hon fortfarande mest Johanna.
– Jag tycker inte hon har förändrats mycket. Det är klart man förändras och växer upp. Men det är inte så att man bara tänker: vem fan är du? Det är fortfarande min kompis och det märker man. Vi kan prata om allting, säger Annica.
De har förstås träffat varandra några gånger under åren. Det var lite lättare när Annica bodde i Göteborg några år. Nu tar hon varje chans att se kompisen på tv.
– När man såg henne på tv första gången kändes det konstigt. Det är speciellt, men hon är ändå bara min kompis. Det är jättejättekul och man är otroligt stolt när man ser henne på tv och hon vinner. Det var jättehäftigt när man fick se henne spela mot Serena (Williams, i Båstadfinalen för två år sedan), då var man lite extra stolt, säger Annica.
Nu lär det dröja ett tag innan de ses igen. Annica startar försäsongsträningen i nästa vecka. Johanna gör sig redo för en comeback och årets andra Grand Slam-turnering.
– Det är kul. Med Annica som vän så vet man att går det två månader eller ett år så spelar det ingen roll. Man vet var man har varann. Är det nåt som händer så vet hon och jag att vi alltid är där för varann om det skulle behövas, säger Johanna.