Lina Andersson kommer gående längs grusvägen. I handen håller hon sonen Oskar, ett år och tre månader. Han går – eller rättare sagt springer – helst själv och just nu lockar stenarna som ligger vid dikeskanten. De ser tydligen både goda och ätbara ut.
– Jag är en mycket hönsigare mamma än vad jag trodde att jag skulle bli. Jag övervakar honom och vill ha koll på honom hela tiden, säger Lina och skrattar.
– Men han är väldigt lättskött, det har han varit hela tiden. Väldigt nöjd och glad för det mesta.
Har du förändrats något sedan du blev mamma?
– Nja, jag vet inte. Man har ju olika roller. Min roll har varit skidåkare, det har varit jag. Min identitet på något vis. Men nu är man ju mamma också. Jag vet inte om jag har blivit en annan person, men jag gör helt andra saker så på ett sätt kanske. Det är väl det att man har en person som man älskar över allt annat.
Häftigt?
– Ja, den känslan var jag nog inte beredd på.
Det har gått drygt två år sedan Lina Andersson, uppvuxen i Malmberget och tävlandes för Piteå Elit, valde att lägga längdskidorna på hyllan. Detta efter en lång karriär med både toppar och dalar. Främsta minnet är självklart OS-guldet hon vann i teamsprint tillsammans med Anna Olsson (då Dahlberg) i Turin 2006. Men hon har också vunnit VM-silver i individuell sprint (2005) samt VM-silver i teamsprint (även denna gång med Olsson) 2009.
De sista två säsongerna var dock tunga för Lina. Hennes bästa landslagskompisar Anna Olsson och Emelie Öhrstig hade slutat och sjukdomarna avlöste varandra. Till sist tappade hon suget och valde själv att lägga av efter säsongen 2010/2011.
– Det kändes som att tiden var inne. Jag tyckte inte att det var lika roligt längre.
Vad var det som inte var roligt?
– Jag hade varit yngst hur länge som helst och plötsligt var jag äldst. Mina kompisar slutade och det är ju jätteviktigt att man trivs när man är ute så mycket och bor ihop.
Kände du dig ensam?
– Nja, kanske lite. Det var absolut inte så att jag var utanför, men mina bästa kompisar hade slutat. Då var det inte lika roligt.
Lina tar emot hemma på gården i Burvik ett par mil söder om Skellefteå. Här bor hon tillsammans med maken Mats Eklund, skidtekniker och vallare, samt sonen Oskar. Vi slår oss ner i en utemöbel på den stora tomten och Lina plockar fram en nybakad rabarberpaj. Hon gillar att baka och har fina möjligheter i det nyrenoverade köket.
På frågan om hon någonsin ångrar beslutet att lägga av med skidåkningen svarar hon:
– Nej, absolut inte. Det har jag aldrig känt. Däremot kan man ju sakna det.
Men det har aldrig varit aktuellt med en comeback?
– Nej, jag kan inte förstå såna som Maria Rydqvist (gjorde comeback efter barnafödande). Var får de tiden ifrån? Det känns som en hel omöjlighet.
Lina berättar att hon försöker hålla i träningen i mesta möjliga mån. Men hon saknar inte kraven.
– Nu tränar man bara för att man vill. Det är ganska skönt när det har varit att man SKA göra det i tjugo år. Att bara kunna fara ut utan att redovisa vad jag har gjort, det är skönt.
Saknar du aldrig rampljuset?
– Nej, det gör jag inte. Och det var aldrig något jag eftersträvade. Men det besvärade mig inte heller, jag var ju inte direkt Zlatan.
Hur pass mycket följer du de svenska skidåkarna nu?
– Under vinterhalvåret ser jag alla tävlingar. Varje gång jag slår på TV:n innan ett lopp tänker jag: "Åh vad skönt att slippa vara nervös".
Den kommande säsongen väntar OS i Sotji och Lina tror mycket på sina forna landslagskompisar.
– Jag tror både på Marcus (Hellner) och Charlotte (Kalla).
Charlotte Kalla har ju rätt hårt motstånd bland annat från Norge...
– Ja, det är hård konkurrens. Men jag tror absolut att hon kan ta en medalj. Visst, det är tufft gäng hon slåss emot, men sånt där går ju upp och ner. Det är inte alls säkert att de (norskorna) är lika starka i år. Det är ju ingen karriär som är spikrak.
Charlotte Kalla, den stora svenska damstjärnan, hade en lite sämre fjolårssäsong. Men Lina Andersson tror att svackan kan vara nyttig för Kalla.
– Charlotte har haft en extremt rak karriär, knappt en förkylning har hon ju haft. Hon har i princip inte haft några motgångar. Jag tror bara att det är nyttigt med lite motgångar så man får se att det inte är hela världen.
Tror du att man stärks av det?
– Ja, absolut. Det tror jag kan vara bra i hennes fall, att det kommer en liten utmaning. Pressen släpper och man får lite distans, man ser att det inte är på liv och död.
När Lina valde att lägga av med skidåkningen fick hon en förfrågan från den dåvarande vallachefen Larry Poromaa att hjälpa till bland annat som skidtestare. Men hon blev gravid och tackade nej. Just nu har hon inga planer på en tränarkarriär, inte när hon är småbarnsmamma, men kanske i framtiden...
– Det är ingen dröm jag har, men jag tror att jag, framför allt som kvinna, skulle kunna tillföra jättemycket.
Samtliga svenska landslagstränare är män, något som Lina Andersson har synpunkter på.
– Det är en mansdominerad värld och jag tror att man har tuffare som kvinna att ta sig in: "Inte kan vi ta in en kvinna, inte när vi har så många män, det skulle ju inte gå". Visst, det finns fler potentiella män men även om det finns tänkbara kvinnor tror jag att de har det svårare.
Lina betonar hur värdefullt det skulle vara med fler kvinnliga ledare.
– Jag tror att man som kvinna har ett annat synsätt. Det hade varit bra både för tjejerna och killarna i laget. Jag minns på VM i Liberec när vi hade en kvinnlig kock. En kväll bestämde hon att vi skulle ha biokväll så hon satte på Mamma Mia och poppade popcorn åt oss i strutar. Det är små medel men något sånt hade aldrig en karl kommit på. Det är så lite som behövs.
Lina fortsätter:
– Eller någon som ser till att om man har en VM-medalj så ska det finnas en tårta på hotellet när man kommer hem. Karlarna tänker inte på det, sånt har man ju varit med om flera gånger.
Att det inte har uppmärksammats?
– Ja, det har hänt mig och andra. Det är under all kritik. Det är fruktansvärt tycker jag. En sån grej tror jag aldrig hade hänt om en kvinnlig ledare varit med.
I rättvisans namn serverades det faktiskt medaljtårtor under VM i Val di Fiemme...
– De kanske har fått sig en påminnelse.
Det finns en sak som Lina Andersson skulle kunna tänka sig att göra: Delta i det populära TV-programmet Mästarnas Mästare.
Hon har inte fått någon förfrågan, men om den kommer så...
– Jag hade nog ångrat mig om jag tackade nej. Jag hade nog haft lite ångest, men jag hade tackat ja. Jag brukar titta på det, det är jättebra.
Så den kommande säsongen håller du på din gamla guldkompis Anna Olsson?
– Ja, det kommer jag göra.
Vad tror du om hennes chanser?
– Hon får nog träna upp sig i sommar (skratt).