Till vardags kör han sprintdistanser. I helgen satte sig Henrik Strand i kanoten för att genomföra 55 kilometer i Dalsland Kanot Maraton.
Fyra timmar och 25 minuter senare passerade han mållinjen – som tvåa.
Det var bara rutinerade tysken Steffen Burkhardt som han framför sig.
– Det var sjukt vilken upphämtning man kunde göra på slutet. Att komma in som tvåa var helt otroligt, säger Henrik Strand, som under loppet släppte tätklungan för att sen på sluttampen forcera sig fram genom fältet.
Sen fortsätter han:
– Jag hade sån oerhörd form och med den disponeringen och den energin... Det var som att jag aldrig tog slut. Jag kände mig otroligt stark och när man på slutet känner att det räntar på och man tar placeringar så växer man. Det var en riktig boost på slutet och det blev maximal utdeldning.
Annat var det några kilometer in i loppet. Efter att ha dragit tätklungan klev han ner i fältet för att spara krafter. Då skar det in en dansk från vänster, tysken Burkhardt klev in från höger och positionsbytena avlöste varandra och det blev fajt om tätplatserna.
– Där var det riktigt jävla tufft alltså. Fy fan, där var jag sliten, säger Strand.
Henrik Strand klev sen av från tätklungan och tillsammans med en finländare och tre andra svenskar hittade han det som till slut skulle bli vapnet i kampen om medalj.
– Vi körde lite lugnare så det blev nog att vi disponerade det riktigt, riktigt bra och eftersom vi var ganska många svenskar i klungan kunde vi växeldra och samarbeta. Vi fick en skitbra period där mellan typ 1,5-3 mil, där var det riktigt avslappnad och där tror jag vi tjänade bra mot förstaklungan.
Vad hinner man fundera på under de där 55 kilometrarna?
– Det är skittufft, såklart – men jag försökte fokusera och göra varje paddeltag så bra som jag bara kunde och ta ett i taget. Tar man för stora portioner så klarar man inte att svälja det riktigt utan man får ta det lite bit för bit och försöka lura sig själv lite matematiskt, lite hur mycket det är kvar och hur mycket man har gjort. Man måste hela tiden försöka motivera sig.
Du lyckades lura dig själv...
– Ja, lite. Det är ju så, man ligger oerhört nära gränsen och det blir aldrig bekvämt liksom. Man vill ligga så nära den man kan utan att styra ner sig.
En lucka i sprintkalendern gjorde att Henrik Strand bestämde sig för att köra det här långloppet. Om det var det sista? Nja – nu kan landslagskanotisten också tänka sig att försöka slå sig in i det blågula maratonlandslaget.
– Jag kommer nog fara på ett läger med maratonlandslaget. Egentligen är ju maraton mer som en bonus mellan sprinttävlingarna men när man ändå är där försöker man göra sitt bästa, så får jag chansen att ta en plats i maratonlandslaget så får man kanske passa på att köra något internationellt maraton. Så vi får se, det kanske blir en sväng till Ungern i september.
Du fick mersmak av det här med andra ord.
– Nä, mersmak. Det här hade jag tänkt köra ändå, maraton-SM och så här. Det är som både och, egentligen är inte mitt mål att satsa på maraton men man gör ju inget halvhjärtat. Är man där gör man sitt bästa och får man chansen att följa med på ett VM i Ungern tackar man inte nej.