Vrålet av metallkäftar som sliter sönder betong hörs inte bort till Raketskolans sporthall, här härskar friden. Två timmar innan Kiruna AIF:s nya a-lag ska ha försäsongens andra innebandyträning kliver vi in och hälsar. Jag vet inte hur länge Lasse Stålnacke varit där, men kaffet är klart och en kartong kakor står på bordet. Gubben ställer fram en pumptermos med AIF-loggan påklistrad och flinar.

Runt ett bord sitter tre vise män, delar av den innersta kärnan i den nya hockeysektionen: Någon-slags-sportchefen Jan-Åke Tiensuu, vänlig, stillsam som en kväll under midnattssolen på Torne träsk. Mats Sidmalm, sponsor- och ideologiskt ansvarig, hetsig, på väg än hit, än dit, som en ripflock efter skottet. Sektionsordförande Roger Andersson, karg som ett gråbergsupplag och ungefär lika kompromissvillig.

– "Sidde" ringde mig och frågade om jag ville vara med. Jag sa nej, det där är jag inte med på – om inte alla mina krav blir uppfyllda. Det ska finnas ekonomi, det ska finnas spelare, det ska finnas en organisation som fungerar, säger Andersson.

Artikelbild

| Helig mark. Här, i Matojärvi ishall, hoppas Emil Jakobsson och Simon Hammar att plåten ska mullra till vintern.

Nu sitter du här och är ordförande ändå.

– Jo. Allt det där fixades ju – och snabbt. Men vi har fortfarande helvetes mycket kvar att göra innan det börjar rulla. AIF står för "allmänna idrottsföreningen", det innebär ju att alla ska vara välkomna. Nu ville grabbarna starta något, då får föreningen hjälpa dem så gott det går. Hade det varit toppstyrt från klubbens sida hade det aldrig gått att genomföra, säger Andersson.

– De flesta hockeyverksamheter i dag handlar om toppstyrning, det har blivit så i och med att alla klubbar ska drivas som företag. Här är det lite mer gammeldags. Här drivs allt av grabbarna själva, det är en tillbakagång till de gamla idealen. Alla kämpar, det är rätt häftigt, säger Tiensuu, som ser likheterna med betydligt större klubbar.

– Jag har ju jobbat i både AIK, Djurgården och Hammarby, tre av de största föreningar som finns i Sverige med ett fruktansvärt engagemang. Det är en jäkla kraft i det där, på gott och ont, och jag känner igen det i AIF. Vi är ju naturligtvis inte på samma skala, men vi ska utnyttja det vi har. Bara att glida in på kansliet på en kaffe och titta på gamla lagbilder är ju ett äventyr.

Artikelbild

| Helig mark. Här, i Matojärvi ishall, hoppas Emil Jakobsson och Simon Hammar att plåten ska mullra till vintern.

Jan-Åke Tiensuu var spelare i det senaste a-lag som AIF ställde på benen. Sedan dess har han varit tränare lite överallt, framför allt i Stockholmsregionen, han har inte tränat något seniorlag sedan han lämnade Kiruna IF våren 2009. Men när AIF kallade kom han. Naturligtvis.

– Det är en kultur som lever kvar. Snacket om AIF och IFK lever ju kvar, jargongen är den samma – till och med bland dem som inte ens var födda. Det är väldigt få svenska städer där den där rivaliteten finns, säger Tiensuu.

Artikelbild

| Helig mark. Här, i Matojärvi ishall, hoppas Emil Jakobsson och Simon Hammar att plåten ska mullra till vintern.

Hade Kiruna fostrat så många stora spelare utan den rivaliteten?

– Det var en starkt bidragande orsak, i alla fall. Konkurrensen drev folk, det är inget att snacka om. Nu finns det ett embryo igen. IF har sin verksamhet, City har sin. Kanske kan det här väcka något av den där rivaliteten till liv igen.

Artikelbild

| Emil Jakobsson.

Mats Sidmalm bryter in.

– De här grejerna har vi tänkt jobba oerhört mycket med. Historien, värna den, vårda och hedra våra legender. Vi har ju hur många som helst. Vi ska spela i exakta replikor av den gamla "Bostontröjan", utan reklam, och vi ska göra det i Matojärvi. Vi ska verkligen ta tag i det.

Artikelbild

| Helig mark. Här, i Matojärvi ishall, hoppas Emil Jakobsson och Simon Hammar att plåten ska mullra till vintern.

– Vi har redan en hejaklack, fikapersonal och funktionärer är klara för hela säsongen, det ringer folk och undrar när första hemmamatchen är – för att de ska boka flygbiljetter från Stockholm. Det är klart att det har med nostalgi att göra, nog är det lite så för oss också, säger Roger Andersson.

Och det är kanske inte så konstigt. Roger Anderssons pappa Tage var den som undertecknade pappren om sammanslagningen med Kiruna HC våren 1988, inte utan visst vemod.

Artikelbild

| Helig mark. Här, i Matojärvi ishall, hoppas Emil Jakobsson och Simon Hammar att plåten ska mullra till vintern.

– Jag ringde han för ett par veckor sedan, jag hade egentligen tänkt spara med att berätta tills han fyller 80 i maj, men allt är ju så långt gånget nu. Jag sa att vi ska vara på Matojärvi med ett svartgult a-lag till hösten, det blev alldeles tyst i luren. Han höll på att tippa av.

En timme har gått, kanske en kvart till, som av en händelse är de två första spelarna som dyker upp Simon Hammar och Emil Jakobsson. De har sprungit hit inifrån stan, efter flera säsonger med Kiruna IF har de vant sig vid betydligt högre sommarträningsdos än en innebandykväll i veckan.

Artikelbild

| Nu ska hela rasket rivas. Området Ullspiran, med bland annat Simon Hammars barndomsadress Bromsvägen, går i graven.

Efter lite alibistretchning försöker de förklara hur två killar som inte ens var födda när AIF senast hade ett a-lag kom på idén.

– Mina bästa hockeyminnen har jag fortfarande från ungdomsåren i AIF, säger Hammar.

– Ja, att knalla där på "Matto" i möglet, svarar Jakobsson.

– Precis, det där nostalgiska. Jag har saknat det. Vi ville spela seniorhockey i AIF, vi har ju aldrig fått göra det.

– Med IF hade vi ju aldrig några derbyn, Kalix var närmsta matchen och dit är det 30 mil. Nu har vi Malmberget, vi har Citys b-lag, vi har Hertsörinken från Luleå – nog kan det bli känslor. Det är ju någonstans det man drömmer om, att få in några hundra i Matojärvi och höra hur det mullrar i plåtväggarna. Det ska bli jävla kul.

Just nu filar grabbarna i laget på en hemsida tillsammans med kunniga vänner. På Facebook har det startats en grupp som på ett par dygn fått mer än 1 600 medlemmar. På en av bilderna hälsar Rune Lantto, 82, till AIF-vänner över hela landet och kommentarsfältet är fullt. Börje Salming och Mikael Andersson är bara två av alla legendarer som vill hälsa tillbaka till sin gamla lagledare.

– Det känns konstigt...men mest mäktigt. Jag trodde inte att så många skulle bli så glada och jag trodde inte att det skulle uppröra så många fortfarande, säger Jakobsson.

Gör det?

– Ja. Vi kallas för bakåtsträvare och allt möjligt. Men vad fasen, vi har tagit en spelare från City, ingen från IF som inte skulle slutat ändå, så gott som alla som kommer hit nu börjar om.

– Det är många som haft ett uppehåll på två-tre år som kommer igång igen. Det måste ju gynna hockeyn stan, säger Hammar.

Allt som skapar hockeyintresse är bra, typ?

– Absolut. Det gynnar alla.

– Förr i tiden fick ju spelarna lida på stan i flera veckor om de förlorat ett derby. Det är klart att det blir en drivkraft, det är ju hemskt att förlora. Kan vi få igång någon slags rivalitet med framför allt City så tror jag bara det hjälper hockeyintresset i stan, säger Jakobsson.

Kan ni förstå att folk blir irriterade, känner sig hotade?

– Jo, och nog har vi funderat på hur City ska ta det, tänkt på vad som kan hända på lång sikt. Sen kommer man på att den här klubben har funnits sen 1927 – det är ju äldre än min morfar. I min värld är det värre att den försvann från första början.

– Vi försöker ändå göra det här diskret, vi försöker att inte trampa några andra lag på tårna. Vi gör det här för att vi vill spela i AIF – inte för att förstöra för någon annan, säger Hammar.

För några veckor sedan fick Emil Jakobsson sitt första barn, en son. Medan resten av spelartruppen samlas och letar rätt storlekar bland de nya träningströjorna berättar han om känslorna, om hur flickvännen satte stopp för planerna att döpa grabben till "Börje AIF" och om hur viktigt det är att ha någonting att ta avstamp från när man ska framåt.

– Jag känner själv att jag inte riktigt kan bidra på division I-nivå längre, de yngre kommer och är bättre. Då kan jag i alla fall hålla det här levande, försöka göra något annat som kan göra folk i stan stolta, säger Jakobsson.

Simon Hammar drabbas av filosofi.

– När vi kutade hit nu sprang vi förbi mitt gamla kvarter, där jag växte upp, och de har ju börjat riva där nu. Hela området där jag växte upp kommer att jämnas med backen. Den enda barndom jag har kvar är AIF.