Det riktiga namnet på tävlingen är Iditarod och den är en årlig slädhundstävling på 1 600 kilometer som går i oländig terräng rakt igenom Alaska från Anchorage till Nome i Alaska. Tävlingen har hållits sedan 1973 och sker till minne av den berömda slädhundsexpedition som levererade medicin till Nome 1925.
Första lördagen i mars går starten precis som vanligt, men redan då har Pettersson varit i USA, Alaska, under en dryg månads tid.
– De brukar inte vara här så långt i förväg och därför har jag gett mig själv och hundarna chansen att hinna komma in i allt här borta. Jag har hunnit testa spåren och gjort alla förberedelser lite extra noga och nu får vi se om det har någon effekt, säger förre hockeymålvakten Mats Pettersson.
Vad hoppas du att du får ut av detta?
– När jag har tittat på resultat historiken så har jag kommit fram till att det är viktigt att ge sig själv och hundarna tid att acklimatisera sig.
Är det du eller hundarna som har mest ut av att ni har mera tid till förberedelser på plats?
– Det är nog en kombination. Kommer du för tätt inpå tävlingarna så blir det stressigt då det nästan alltid är något strul med flyget och sedan ska alla papper göras i ordning.
Tidigare år har Pettersson åkt över själv till Alaska, men i år har han en medhjälpare från Kiruna på plats i Lars Lindh.
– Han är världsmästare i sprint och vet vad det här handlar om och jag är riktigt glad att han är med mig, säger Pettersson.
Vad har ni gjort sedan ni kom till Alaska?
– Jag har hunnit med väldigt mycket. Allt är förberett från maten till hundarna och mig själv och sedan har jag packat mina egna kläder. Allt har skickats ut till olika checkpoints utmed banan, säger Pettersson innan han fortsätter:
– Jag har också hunnit träna här i Willow och så har vi varit till Cantwell och kört spåret. Sedan har vi varit till Denali-området och kört i backar och i mycket snö.
Han har dock inte bara tagit hand om praktiska saker.
– Under helgen som gick så var vi på en tävling i Anchorage som heter Rondy. Det är en sprinttävling som är äldre än Iditarod och det var riktigt roligt.
Under förberedelserna i Alaska så har det inte handlat om boende på något lyxhotell för Pettersson och Lindh.
– Vi bor ute i en koja i bushen här i Willow. Jag har fått mycket vänner här borta och därför får jag också mycket hjälp av de som bor här runt omkring därför passar det bäst att bo här.
Under förra årets tävling skiftade temperaturerna kraftigt vilket också gick hårt åt hundarna i spannet.
– Det är betydligt mera bekvämt för dem när det är riktigt kallt precis som det har varit här den sista tiden. Det har pendlat mellan -30 och -35 de senaste dagarna vilket är nära på perfekt. Vi får väl se hur det blir under tävlingen.
Vad säger väderleksprognoserna?
– Dom har väl lovat lite varmare, men vi får se vad som händer. Vi är förberedda på vad som är kommer, slår Pettersson fast.
När Sporten får tag i Mats Pettersson förklarar han nöjt att vädret är perfekt.
– Det är -30 i dag och fina förhållanden.
Är det gott om snö?
– Jag har varit med om det här tidigare att när det är dåligt med snö i Kiruna så är det mycket här och precis så är det nu. Det är fantastiskt med snö här.
Mats Pettersson kom på 18:e plats 2018 vilket är hans personbästa i tävlingen. Givetvis är det något han skulle vilja bättra på, men samtidigt försäkrar han att det finns något annat som väger ännu tyngre.
– Jag har alltid målet att ta hand om hundarna. Det är ingen klyscha för hundarna är det viktigaste för mig. Sett till mig själv så blir jag mer och mer rutinerad för varje gång jag är med. Jag har väl också alltid siktat på att vara placeringsmässigt bättre än året före och så även nu, säger han innan han fortsätter:
– Samtidigt så måste jag ha respekt för yttre påverkan. Vad som helst kan hända och förra årets slet jag av en sena i låret och sådant kan du inte värja dig för det är sånt som bara händer.
Pettersson har kört Iditarod fem gånger tidigare och han tror att det kommer att ha betydelse.
– Jag vill tro att det har betydelse. Känslan nu inför tävlingen är betydligt mera skön och jag är lugnare inför det som väntar. Sedan så känner jag spåret bra och mina ledarhundar har också rutin vilket ger ännu mera bra känsla inför loppet.
Hur viktiga är ledarhundarna?
– Enormt viktiga speciellt på slutet av tävlingen när du nått havsisarna. Det spelar inte någon roll hur mycket du tränar hemma för du utsätter aldrig hundarna för något som ens liknar det här. Här har du ingen möjlighet att vänta in bättre väder eller något annat utan kör du när det är din tur.
– Det är de som har de bästa ledarhundarna som också år efter år slåss i toppen.
Vilken sträcka är den tuffaste?
– Den avslutande sträckan mellan Shaktoolik och målet i Nome är den absolut tuffaste biten. Du kör på havsis hela vägen (drygt 35 mil) och den är väldigt mentalt tung för både mig och hundarna.
Hur mobiliserar du dig själv inför den avslutningen?
– Jag har min största styrka i det mentala, men du kan ändå råka ut för allt möjligt. Till och med Lars Monsen (norsk TV-kändis) som ändå är van att vara med om extrema situationer fick stora problem. Du kan börja hallucinera och må dåligt – du är också väldigt känslosam under de sista dygnen. Givetvis beror mycket av detta på sömnbrist, men det handlar också om att du tänker på allt du gått igenom under det senaste året, förklarar han innan han fyller på med:
– Det går inte att förbereda sig för de känslorna. De kommer vad du än gör.
Det var 2017 som Monsen fick stora problem på havsisen. Han hade helt enkelt lagt sig för att sova i kälken vilket är direkt livsfarligt i de extrema temperaturer som råder där. Just den natten hade temperaturen krypit ned under -35 och hade inte Mats Pettersson hittat Monsen så är det långt ifrån säkert att han hade klarat sig.
– Han hallucinerade när jag väckte honoom, förklarar Pettersson.
Vad är det värsta med att vara här så länge?
– Givetvis hemlängtan jag har fru, småbarn och tre större tjejer och de betyder mycket för mig, men samtidigt vet de också om vad den här tävlingen betyder för mig. Jag får försöka ge tillbaka under sommaren, men jag har oerhört stor stöttning av min familj annars hade det här inte kunnat göras.
Loppet startar den lördag 2 mars i Anchorage.