Kan man glädjas åt en förlorad guldmedalj? Kan man jubla över ett tappat silver? Såklart – allt annat vore både fånigt, farligt och självförbrännande. Men när jublet lagt sig, när bubblorna i magen stillat sig, måste man börja fundera. Just nu, just här, mellan MaikenCaspersen Falla och Petter Northug, finns en allt annat överskuggande frågeställning som svensk skidåkning måste svara på.
Hur ska ni göra för att bli bättre än – eller åtminstone lika bra som – Norge?
Jag minns exakt vad jag tänkte minuterna innan Therese Johaugs totala tempoväxling i botten av Mördarbacken. Jag tänkte "fan, Kalla tar det – och vi kommer inte ut med någon tidning i morgon". Där och då var jag helt säker på att Charlotte Kalla från Tärendö skulle slå hela världseliten, knäcka monstruösa motståndare som Marit Björgen och Therese Johaug och få ställa sig högst upp på prispallen.
Det blev inte så.
Innebär det att det var ett misslyckande?
Det återstår att se.
Om det här var allt Charlotte Kalla hade att ge så får jag erkänna att jag hade trott på mer, precis som många andra. Kalla är ju inte bara fokuspunkt för oss norrbottningar, hon bär en hel skidnations hopp på sina axlar. Hon bär det så bra att det ibland är lätt att glömma hur få medaljer hon faktiskt tagit. Trots att Kalla stått för några av de största idrottsprestationerna jag upplevt – fristilsmilen i Whistler, klättringen uppför AlpeCermis, sistasträckan i Sotji – är hon inte en van vinnare.
Hon är inte ens en van medaljör.
Det här var Charlotte Kallas första individuella medalj på ett världsmästerskap. Varför? Det kan helt enkelt vara så att hon inte varit tillräckligt bra. Men vi som sett de där fläckvisa infallen av briljans vet ju att det finns något maffigt där, vi anar världsherravälde och vill se vår vision effektueras. Jag antar att Kalla själv, precis som alla andra idrottare jag någonsin träffat, drömmer om ungefär samma sak.
Med det kommer också tryck. Folkets, tränarnas – och det som Kalla själv lägger på sin rygg. Det kan vara så att den bördan, fram tills nu, varit för tung att bära.
Damtränaren Mattias Persson sammanfattade situationen strax efter medaljceremonin, medan Kalla log framför journalisternas frågor.
– Jag kan tänka mig att Charlotte satt en ganska hård press på sina egna axlar. Att hon får ta medaljen nu – dessutom på hemmaplan inför alla fans och med alla förväntningar – är kanon. Nu kan hon gå ut och slappna av, stället för att känna att hon måste.
Var Kallas lopp fantastiskt eller bara medelmåttigt?
Fråga mig om en vecka.
Då vet jag om bronset i lördags var värt sin vikt i guld.
Världsmästerskapen går in i sin nyckelfas nu. Ska Sverige vinna några lopp – och det är ju trots allt därför vi är här – så ska det nog göras under de kommande fyra dagarna.
10 fritt på tisdag, med Charlotte Kalla.
15 fritt på onsdag, med Marcus Hellner och Johan Olsson.
Damstafett på torsdag, med de regerande OS-mästarinnorna.
Herrstafett på fredag, med de regerande OS-mästarna.
Framför allt funderar jag på damstafetten. Guldlaget från Sotji har till åtminstone två fjärdedelar tveksam form – Anna Haag har varit sjuk, Emma Wikén slutade 2.40 efter på skiathlon – och en renovering är på sin plats.
Är det inte dags att fundera på att bygga helt nytt?
Charlotte Kalla är en av de största norrbottniska idrottarna någonsin. Hon har gjort fantastiska sträckor på sina stafetter, hon har gett oss magiska stunder, makalösa prestationer, bragdartade upphämtningar – men är hon verkligen perfekt för sistasträckan?
Ja, Charlotte Kalla har en helt okej spurt, men den håller inte yppersta värdsklass. Hennes spetsegenskaper skulle egentligen göra sig bättre på tredje sträckan, genom att åka ifrån Astrid Jacobsen snarare än att åka i kapp Marit Björgen. Nu har det svenska landslaget fått en världsklassavslutare i present – jag skulle vilja se dem använda henne.
Vad? Stina Nilsson är bara 21, säger ni? Pah, flickan har ett psyke av stål. Nej, hon är inte beredd på en stafett – i går frågade hon oss journalister när den egentligen skulle köras och andades ut när hon hörde att hon i så fall skulle få vila några dagar – men hon har kastat sig ut i det okända hela säsongen.
Hon har kastat sig ut med huvudet först och varje gång har hon kommit upp igen med ett leende på läpparna, surfande på framgångsvågen.
Jag hoppas att den svenska landslagsledningen vågar följa hennes exempel.