Assi har vunnit igen och Johanna Andersson, vänsterback, slår sig ner för att prata med min kollega Henrik Danielsson. Jag lyssnar bara med ett halvt öra, men snappar upp frasen ”vi har skickliga spelare som jobbar för laget” som en förklaring till Assis framgångar.

Det är inte svårt att räkna ut vem Andersson pratar om.

På de tre senaste säsongerna har Fernanda da Silva gjort 71 mål. Hon har varit Assis offensiva nav från sin mittfältsposition, hon har varit själva sinnebilden av en brasiliansk importspelare: Hon har spelat sin fotboll med bollen vid fötterna och nästan uteslutande på offensiv planhalva. När hon mött en, två, tre, fyra motståndare har hon dribblat tills hon antingen fått utrymme för sitt skott eller förlorat bollen.

Artikelbild

Eftersom Fernanda är en fantastisk spelare har det gett Assi massor av mål – men det har också gjort laget en smula lättläst och, mot bättre motstånd, lite ihåligt i defensiven.

Ändå står vi här, i Risögrund, och ser elitettans bästa nykomling någonsin ta sin femte raka seger i nya serien i och med 5-0 mot Hovås/Billdal. Assi är bara målskillnad från serieledning – och cirkusartisten Fernanda finns inte längre.

Hon har blivit fotbollsspelare istället.

Någon slags sibiriskt vidrig vind kastar vårens sista (hahaha, vem försöker jag lura?) spiksnö i ansiktet på oss. Det brukar heta att spelet värmer såna här gånger men det är naturligtvis ren lögn. De som inte är byggda som gråsälar – likt eder krönikör – fryser arslet av sig.

Artikelbild

Men inte tillräckligt för att missa Assis dominans.

Nio hörnor, två bicycletaförsök, ett par skott i virket, några fantomräddningar av motståndarmålvakten, enda problemet med Emelie Helmvalls mål är att det är ensamt.

Artikelbild

Hemmalagets spelsätt är relativt enkelt att beskriva, men desto svårare att genomföra. En fruktansvärd massa löpningar skapar ytor, både till kortpassningsspel och lite längre bollar i djupled. När motståndarna har bollen är det hård press som gäller, till slut får man bollen, antingen genom att sno den eller genom att Hovås/Billstad slår bort den.

Fernanda da Silva är som snön den här våren – överallt. Hon rensar bollar ur eget straffområde, tar defensiva maxlöpningar, vinner boll på mittfältet, samlar upp motståndarnas instick och spelar de lugnt och kontrollerat vidare. När hon möter tre motståndare på offensiv planhalva dribblar hon inte längre – hon vänder spelet, breddar det, söker enkla passningar istället för gudomlig inspiration.

Det känns som att hon borde närma sig 30 med tanke på hur länge hon varit här, jag mötte henne faktiskt för NSDs räkning på Kallax när hon kom till Norrbotten första gången och det känns som ett halvt liv sedan. Men hon är bara 23 och har lagt om sin spelstil mitt i karriären, blivit en lagspelare istället för en konstnär.

– Till största delen är det hon själv som gjort det, men första gången vi träffades sa jag åt henne att min ambition var att göra henne till en bättre fotbollsspelare. Hon har insett att hon måste vara en del av hela spelet – och hon är oerhört lojal mot det här laget, säger tränaren Fredrik Söderholm.

Har det varit svårt?

– Äh, vi har pratat mycket om det, men större delen av jobbet är ju hennes. Vi har pushat henne för att fortsätta vara den artist hon är - men om man tappar bollen städar man upp efter sig. Det gör hon, och det smittar av sig på lagkamraterna.

Man kan ta tjejen från Copacabana – men man kan inte ta Copacabana från tjejen.

I matchminut 65 kliver Fernanda in på offensiv planhalva med bollen vid fötterna. Hon tittar mot sina medspelare, hon ser Emelie Helmvall trycka ner motståndarbackarna mot straffområdeslinjen, hon ser Elin Nilsson accelerera i vänsterkorridoren.

Fernanda da Silva tittar ner igen, trycker till bollen från 40 meter, den raglar som ett vilset fyllo genom luften innan den dyker in i det närmsta krysset.

O jogo bonito. Det vackra spelet.

– Om jag gör mål gör jag mål. Jag bryr mig inte längre. Det viktiga nu är hur jag hjälper laget, hur jag löper i defensiven, säger Fernanda, hon både låter och spelar som att hon menar det.

Assi lär förlora så småningom, det vore konstigt annars. Men om Fernanda da Silva plötsligt kan agera defensivt mittfältsankare undrar jag om det finns några absoluta sanningar kvar i den här världen.

– Vi tar en match i taget, säger Fernanda, fotbollsspelaren.

Hon låter som att hon menar det också.