Fotbollsåren 1992–2017: Från Ruddalen till Kvarnvallen

Den 29 april 1917 föddes Norrbottens Fotbollförbund. Senaste gången förbundets historia sammanfattades slutade det med en hoppfull ton. IFK Luleå var på väg att göra sig klara för kval till allsvenskan. Ingen hade kunnat förvänta sig vad som skulle ske på fyra halvlekar under den kylslagna hösten -92.

Foto:

Fotboll2017-04-29 07:00

Men allting började flera år innan ödesdagen 7 november 1992. IFK Luleå hade under flera år rustat för en uppflyttning och lyckats samla en trupp spelare där flera hade allsvensk erfarenhet, bland andra Malmbergets store son Mats Olausson hade vänt hem för att avrunda säsongen men var fortfarande i toppform.

Laget var byggt kring lokala spelare och faktum är att blott tre spelare var fostrade utanför länet, Örjan Engström (Boo IF), Vladimir Galaiba (Torpedo Moskva) och mittfältsstjärnan Patric Karlsson (IFK Eskilstuna).

– Galaiba var en sådan spelartyp som inte fanns i Norrbotten och som knappt funnits sedan dess. En bollrullare av rang, säger Mikael Leijon som på den tiden var sportjournalist på Norrbottens-Kuriren och hade följt klubben under flera år.

Det var han och Torsten Viklund, sportchef och krönikör, som bevakade de två kvalmatcherna mot Västra Frölunda. IFK Luleå hade ett val att göra när den första matchen skulle spelas i Norrbotten – skulle man spela i Arcushallen inomhus eller på Hertsö IP:s konstgräsplan. Datumet för matchen var 31 oktober.

– Vid det här tillfället rådde det strängkyla, vintertemperatur. Det var ganska beräknat att man valde Hertsö IP, säger Leijon.

Man trodde sig ha en fördel i kylan mot gästerna från söder. En plan för evenemanget tog form och huvudman bakom det var IFK:s starke man Ingemar Ek. I en text i Norrbottens-Kuriren står det skrivet: ”32 ylande polarhundar skall forsa fram i hundspann och samer med renar skall finnas på plats. Snöskotrar, stockbrasor och julgranar skall också påminna om vinter och kyla.”

Hur det blev med polarhundarna förtäljer inte historieskrivningen.

– Men det första som mötte Frölunda när man kom fram var en vit ren. En riktig ren. Redan där var det en klar moralisk knäck, säger Leijon.

Renen – som gick vid namnet Jocke – hade sett till att ägaren Seth Sandberg fick gå in gratis på matchen. Temperaturen var cirka tolv grader minus och på bilderna syns spelare i mössor och långärmat.

– Bollen var stenhård. När Anders Larsson i IFK-målet sköt utsparkar backade Frölundaspelarna, ingen ville nicka bollen, säger Mikael Leijon.

Matchen slutade 2–1 till IFK efter att Christer Andersson, som fått bollen skarvad till sig av Patric Karlsson, klippt till och fastställt slutresultatet som stod sig från 53:e minuten. En huttrande publik bestående av 2597 personer och en samlad presskår såg IFK Luleå koppla ett redigt grepp om den allsvenska platsen. Jörgen Eriksson, demontränaren med ett detaljsinne av sällan skådat slag uttalade dock följande ord efter matchen:

– Vi borde ha vunnit med 3-1.

Med gott råg i ryggen reste IFK Luleå ner för returmatchen, med sig hade man vetskapen att fyra mål från Västra Frölunda krävdes för att allsvenskan skulle vara ett minne blott.

13 minuter, kom ihåg detta.

– Det var ett optimistiskt lag som reste ner till Ruddalen och det blir inte mindre optimistiskt av att man får en drömstart, säger Mikael Leijon.

2–0 efter en period spelad och mål av stjärnan Joachim ”Jocke” Karlsson (som senare skulle spela i allsvenskan) och Pontus Ekblom. Torsten Viklund och Mikael Leijon var på plats.

– Vi hade förberett ett löp: ”Grattis till allsvenskan”. Jag kommer ihåg att Torsten sade till mig i halvtid: ”När spelarna gått ut på plan så går vi in och tejpar upp det i omklädningsrummet”. Jag svarade att vi väntar en kvart. Bara för säkerhets skull. Allt kan hända.

13 minuter tog det för mardrömmen att fullbordas.

1–2, 2–2, 3–2 och 4–2.

Det sista målet var en frispark från halva planen som singlade in som ett höstlöv i IFK-målet.

– En total genomklappning. Jag vet hur det låter i folkmun. Anders Larsson kritiserades för förlusten men jag tycker det blir fel i historieskrivningen om han ensam beskylls.

Anders ”Laggo” Larsson är en av de spelare som i dag vägrar prata om Ruddalen. Stefan Enbom, assisterande tränare då och numera vd för Luleå Hockey har sagt i intervju: ”Jag klarar ju mig, både jag och Jörgen lärde oss nog mycket som vi hade nytta av senare i livet. Men det var fruktansvärt tragiskt för killarna som inte fick chansen att visa vad de kunde. Det svider i hjärtat.”

I omklädningsrummet efter matchen var det tyst som i graven. Mikael Leijon sökte Anders Larsson som inte befann sig i omklädningsrummet.

– Jag hittade honom ensam i duschrummet. Det är en av de tyngsta intervjuerna jag har gjort i min karriär.

Men Anders Larsson svarade på frågorna. Likaså Jörgen Eriksson som i en text uppger en tro på att man ska återkomma nästa säsong. Så blev det inte, största delen av laget försvann, flera till allsvenska klubbar och sedan dess har norrbottnisk herrfotboll aldrig riktigt återhämtat sig.

Närmast kom ett annat gäng, likt IFK Luleås årgång 1992, som var lokalt präglade. Nämligen Bodens BK som 2003 tog klivet upp från division ett till Superettan. En tid med tusentals åskådare på matcherna och som kröntes med segrar över AIK (5–1) och Norrköping (5–0). Även där skulle en nästintill oförklarlig upplösning bli det sista slaget som fällde laget.

– Tiden i Superettan är verkligen höjden av min fotbollskarriär. De bästa minnena är matcherna mot AIK och Norrköping med tusentals personer på läktaren. Men allt tog slut i och med hjulet, säger David Roberts, det brittiska rivjärnet som är en av den bodensiska fotbollens största profiler.

”Hjulet” avser det skott som Peter Gitselov (numera huvudtränare i BBK) skickade iväg i matchen mot Ljungskile och som tog klockrent på hjulet inne i målet och studsar ut varefter inget mål döms. Ljungskiles målvakt handlade snabbt och skickade ut bollen i spel. Det hade föregåtts av fem matcher utan ett enda mål från BBK:s sida. BBK åkte ut ur superettan och har ännu inte hämtat sig utan huserar 2017 i division 2.

Herrfotbollen har aldrig igen nått den höjd som IFK Luleå nådde 1992, men 2002 tändes en låga i och med att Alviks damlag klev upp i allsvenskan (se faktaruta). En låga som 2009 flammade upp ordentligt när Piteå IF (Då: Piteå IF DFF) tog steget in i svensk fotbolls absoluta finrum. Men precis som IFK Luleås saga så börjar den ett antal år tidigare.

– Jag kom in som assisterande tränare till Mauri Holappa då 2003. Jag hade haft hand om flicklag tidigare och tänkte att det här var en bra chans att få se hur en duktig tränare arbetar, säger Anders Eriksson.

Under sommaren fick Mauri Holappa sparken från sitt jobb som huvudtränare för Piteå IF:s damer och lotten föll på Anders Eriksson. Säsongen gick knappast lysande och när det var över frågade Piteå-Tidningen om han skulle fortsätta som tränare.

– Men det var ju en nödlösning och jag fick frågan om jag ville bli ordförande i stället. För tusan, det kan jag vara, sade jag då.

Sedan följde ett arbete där klubben byggde från grunden. Man spelade i division 2 och det var ett annat lag från Piteå, nämligen Infjärdens SK, som vann divisionen men misslyckades i kvalet. I stället kom Piteås tur året därpå. Snabbt vann man även division 2 och gick upp ännu ett steg.

– Håkan Norberg kom in som tränare och stannade fram till 2008. Då skulle han sluta. Vi jagade febrilt och var till och med överens med en tränare från Luleå men det föll igenom. Vid årsskiftet övertalade jag Håkan att fortsätta en säsong till, säger Anders Eriksson.

Så blev det och Piteå IF började säsongen starkt – enda laget som var starkare var Eskilstuna. Efter halva säsongen ledde de serien med fem poäng – men efter halva säsongen tillkom sponsorpengar och Piteå IF värvade amerikanskorna Laura Kane och Kimberly Bonilla. Slutligen blev det Vasalund och Piteå IF som slogs om seriesegern. I sista matchen mot Västerås vann Piteå IF och gick upp i allsvenskan 2009.

Året efter åkte man ut.

– Vi var naiva. När jag tittar på den trupp vi hade, visst vi hade värvningar. June (Pedersen) kom ju då tillsammans med Stephanie Labbe, Brittany Timko och Kaylyn Kyle. Men vi var naiva som trodde att det laget skulle räcka till i allsvenskan.

Man vann första hemmamatchen mot Kristianstad med 3–0. Stefanie Labbe var en mur i målet.

– Men det gav ett falskt hopp. De spelade ut oss fullständigt på plan. När vi sedan skulle möta Malmö FF och rulla ut dem...då förlorade vi med 7–0.

Ändå hade Piteå IF chansen att klara sig kvar fram till tre omgångar återstod.

– Men vi åkte ur. Vi hade inte en nog tydlig sportslig organisation, vi hade inte scoutat nog mycket, vi visste inte vilka spelartyper vi skulle ha, säger Anders Eriksson.

Styrelsen samlades till möte efter säsongen och där kom man fram till ett beslut.

– Vi satsar allt på ett kort. Att gå upp. Orkar vi inte det då lägger vi ner den här satsningen.

Ekonomiskt blev det tungt då sponsorerna lämnade men många av spelarna blev kvar. Bland andra målvakten Labbé och June Pedersen. In kom också Jennifer Nobis.

– Och det gick vägen. Vi vann ettan, det var klart några omgångar före och vi gick upp igen.

När det stod klart hade man också lärt sig sin läxa med organisationen. Man rekryterade den förre Piteå-spelaren Leif Strand som blev sportchef och som några år senare skulle sammanföras med tränaren Stellan Carlsson.

– ”Leffe” och Stellan klickade på en gång. Jag skulle säga att 2012 när Stellan kom in blev den stora vändpunkten. Vi hade hängt kvar i allsvenskan i några säsonger, men när han kom in som är en oerhört driven och fokuserad tränare som ville utveckla unga spelare...då hände något, säger Anders Eriksson.

Klubben lade sedan fram målsättningen att man skulle vara regionala – man skulle fostra de talanger som finns i Norr- och Västerbotten.

Så har det också blivit och listan på spelare som fått speltid i de olika landslagen sedan de kommit till Piteå IF kan göras lång – senast 2016 var Hilda Carlén, Josefin Johansson och Irma Helin kallade till A-landslaget. I U20-VM i fjol spelade Lotta Ökvist, Ronja Aronsson, Moa Öhman och Ellen Löfqvist.

Damfotbollens frammarsch i Norrbotten har inte heller kulminerat med Piteå IF. Efter att i flera år snuvats tog Assi IF steget upp i Elitettan och har öppnat säsongen 2017 starkt.

Fotbollen i Norrbotten firar alltså 100 år och även om herrfotbollen dras med sviterna av Ruddalen lever fotbollen i länet i högsta grad.

Elitfotboll spelas varje vecka i Norrbotten.

– För oss finns ett klart mål: Oavsett om vi spelar i division 1 eller i allsvenskan så måste organisationen finnas kvar. Det kan ju gå åt andra hållet också...det finns en plan för spel i Champions League, säger nuvarande ordförande i Piteå IF Ulf Viklund.

Första 75 åren – lite snabbt↔ Alviks IK 2002↔

Söndagen den 29 april 1917 sammanträdde Norrbottens Fotbollförbund första gången. Till ordförande valdes Sven Unander. I förbundet ingick IFK Boden, Luleå, Piteå, Haparanda, Seskarö, Karlsborg, Kiruna Luleå Sportklubb, Luleå Läroverks IF, I 19, A 4, A 8, Ing 4, Malmbergs Allm. IF samt Gällivare Bollklubb. Detta framgår av det första protokollet.

Fotboll hade utövats redan så tidigt som 1880 i Norrbotten. Men det skulle dröja cirka 27 år innan de 15 föreningarna samordnades i ett förbund.

Seriespelen tog sin start och förbundets medlemsföreningar växte stadigt fram till 1957 – då toppnoterade förbundet med 172 föreningar.

1941 startas Svenska Cupen där länets klubbar fick chansen att mäta sig mot landets övriga lag – oavsett division.

Efter tre försök lyckades IFK Luleå kvala sig till den högsta serien – allsvenskan – 1970 efter seger mot Sandvikens IF. Matchen spelades på Råsunda och slutade 2–1 sedan Torbjörn Isaksson satt avgörandet i 43:e minuten.

1991 är det Kiruna FF som skakar om fotbolls-Sverige. Från spel i fjärde divisionen 1987 till spel i division 1 1989 och laget är nära kvalet men snubblar på mållinjen. 1991 får Kiruna FF chansen igen – man vinner division 1 norra och får spela i den så kallade kvalsvenskan. Facit blir tre vinster och elva förluster, Kiruna FF slutar sist i tabellen. Men det skulle bara dröja ett år till innan nästa norrbottniska lag ser allsvenskan hägra...Ruddalen 1992.

När Alvik tog steget upp till division 2 1999 var det nog ingen som i sin vildaste fantasi kunnat förutspå vad som skulle hända.

Birger Grahn kom från Piteå IF till Alviks IK – till byalaget. Målsättningen var uttalad från tränarlegendaren: Klubben ska till division 1.

Första säsongen med Birger Grahn vid rodret börjar strålande men slutar utan avancemang till division 1.

2001 får laget en gratisplats i ettan sedan Sundbyberg dragit sig ur.

Sedan bär det av. Mot slutet av säsongen ställs Alvik mot Umeå Södra – ett lag som året innan sett till att Alvik inte för egen maskin tagit sig upp till ettan. Matchen slutar 2–1 till Alvik och festen som bryter ut då pågår i flera dagar. Segern innebar nämligen ett allsvenskt kontrakt.

Det blev dock bara en säsong, steget var för stort och trots enorma kvalitéer hos spelare klarade man sig inte kvar. Malin Sundqvist var en av klubbens tongivande spelare och har sagt att ”hade vi bara haft marginalerna med oss i början av säsongen så hade vi varit kvar i allsvenskan”. Hon tänker då på premiärmatchen mot Sunnanå där man förlorade med 0–1 på övertid, med poäng i den matchen hade Alvik varit på andra sidan strecket och historien hade kunnat se annorlunda ut.

Alviks sagolika vandring genom seriesystemet

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om