Jättetalangen som försvann – "hem" till Tornedalen

I mitten på 90-talet kom Renzo Garcia till Luleå och IFK som en av de största talangerna i sin ålder. Men resan startade långt tidigare i Lima, Peru.

Efter en 11 682 kilometer lång resa, från söder om ekvatorn till norr om polcirkeln, landade familjen Garcia i Pajala 1991.

– Det var oroligt i Lima och för oss var det de bästa som kunde hända. Det blev som en nystart för hela familjen, säger Renzo Garcia.

Hur var det att flytta till Pajala som 13-åring?

– För mig var det en jätteomställning. Det handlade om allt från vädret till språket, men jag kände mig välkommen av alla här i Pajala.

Renzo Garcia hade inte spelat organiserat hemma i Peru trots att fotbollen var en stor del av hans liv. Han förklarar att han spelade fotboll i stort sett varje dag med sina kompisar – men att det var först efter flytten till Tornedalen som det blev på ”riktigt” och det var en granne som upptäckte honom.

– Han hade sett mig spela fotboll hemma på gården i Pajala och han sa till min pappa att jag borde träna med Pajala BK i stället, förklarar Garcia.

Åren rullade på i Pajala och ganska så snart fick folk utanför byn upp ögonen för talangen från Sydamerika och efter fyra år i sitt nya hemland flyttade Garcia igen.

– Jag spelade i Pajala fram till att jag var 17 år och då flyttade jag till Luleå.

Var det fotbollen som gjorde att du flyttade?

– Jo så var det. Jag blev uttagen i länslaget och det var först efter det som IFK Luleå hörde av sig. Det blev konkret då de kom med ett kontrakt, säger Garcia innan han fortsätter:

– Jag ville alltid bli fotbollsspelare. Det var aldrig en dröm utan hela tiden ett mål och när jag får kontakten med IFK Luleå så kände jag att i stort sett direkt att det var helt rätt för mig.

Varför?

– Jag hade hört om IFK:s sätt att spela och det kändes som om att det skulle passa mig perfekt.

Var inte dina föräldrar oroliga över flytten?

– Nja jag tror inte det, men givetvis fanns tankarna på att jag skulle bo själv och hur jag skulle klara av det. Samtidigt så var de ganska lugna då de hade fått ett bra intryck av IFK som klubb.

Kände du någon i laget?

– Jag hade en kompis i laget (Jonas Nordlund) och det kändes tryggt.

Under sitt andra år i IFK Luleå så hände det mycket för honom. Först gick hans lag ända fram till final i Gothia Cup i Göteborg och efter det togs han ut till U19-landslaget.

– Jag fick spela någon träningslandskamp och sedan EM-slutspel.

Tillbaka i Luleå började sedan kampen om att ta en plats i IFK Luleås representationslag.

– Jag började med juniorlaget och det laget hade gått vidare till SM-slutspel. Det var väldigt nyttigt för mig att träna och spela med spelare som var ett år äldre.

Hur gick det?

– Det gick bra och vår tränare Hans Boman förklarade att det var över förväntan. Vi vann serien och fick möta ett lag från Sundsvall som vi också vann mot vilket innebar att vi gick vidare.

– Vi mötte IFK Göteborg i semifinal vilket var det värsta tänkbara, men vi var bra trots att vi förlorade, säger Garcia.

Tränade du redan då med a-laget?

– Till och från. Jag tror att det var Börje Olsson som lät mig komma upp och träna med dem och det visade sig ganska snabbt att det skulle bli mitt största steg så långt.

Vad var det som var extra tufft?

– Det handlar givetvis mycket om den fysiska biten, men också fotbollsmässigt. Allt var nytt.

Hur länge tog det innan du tog dig in i a-laget på allvar?

– Det blev ett år till i juniorlaget och i utvecklingslaget. Jag tror att jag var 19 år när jag fick chansen.

Renzo Garcia var en av spelarna i IFK:s juniorverksamhet som ansågs ha enorma möjligheter i sitt fortsatta spelande, men uppflyttningen till a-laget blev en ganska hård läxa för den då 19-årige Garcia. 1998 stötte han på sin första motgång i karriären.

– Vi fick en ny tränare (Torbjörn Johansson) och just då gick det lite tungt för hela laget. Givetvis blev det också så för mig. Vi började fundera lite för mycket på vad som inte funkade och det gjorde att vi blev ännu sämre.

1999 tvingades IFK Luleå på grund av dåliga finanser att spela i division 3. Det blev två säsonger i trean innan IFK Luleå tog klivet upp i tvåan där man redan under den första säsongen vann serien. I kvalet till superettan tog det dock stopp och motståndarna Brommapojkarna gick upp i stället.

Renzo Garcia var med under de tuffa åren innan han 2002 som 24-åring försvann från rampljuset i Norrbotten.

– Det hade nog lite med åldern då jag började fundera på hur jag skulle göra med min framtid. Det var det ett eget beslut som inte handlade om fotboll, säger han.

Handlade det mera om livet på sidan av fotbollsplan?

– Så var det. Jag började tänka i banor om att ge det andra livet en chans. Jag ville ta nästa steg i livet helt enkelt.

Hur svårt beslut var det att ta?

– Nja...jag hade pratat lite med människor här i Pajala och jag står för beslutet. I dag ångrar jag mig inte på någon enda punkt, säger Garcia innan han efter en stunds eftertanke erkänner:

– Givetvis kan jag ibland fundera över vad jag förlorade då och där.

Vad var planen när du flyttade tillbaka till Pajala?

– Jag hade inte ens bestämt mig för att stanna i Pajala – fast nu blev det så och det är inte heller något som jag har ångrat.

Hade du rent av planer på att flytta hem till Peru?

– Nej det har jag aldrig funderat på, säger han bestämt.

Handlade det om hemlängtan?

– Det vet jag inte om det är rätt att kalla det för, men det var väl en längtan om att testa något annat.

– Jag började på en ny kula. I början så var det inte många som kände igen mig – men sedan när alla fick reda på att det var Renzo som hade kommit tillbaka då började klicka för många att ”pojken” Garcia hade kommit hem, säger Renzo Garcia och skrattar gott.

Han avslutade sin karriär med att spela i Ohtana/Aapua och slutligen i Pajala IF vilket innebar att han slutade där han började.

I dag är Renzo Garcia en tvåbarnsfar och jobbar inom skolan i Pajala – men fotbollen har han inte släppt helt och hållet.

– Jag har väl hela tiden på något sätt kontakt med fotbollen. Jag spelade med ett korplag fram till förra året och det var nog det sista jag gjorde som spelare. Nu har min son som är sex år börjat spela fotboll och då ställer jag givetvis upp som tränare.

Så det blir en ny generation Garcia i fotbollen?

– Ja...när han vill spela så är jag med. Det är inte jag som tvingar honom utan han själv som bestämmer.

Så kärleken till fotboll finns fortfarande kvar?

– Absolut – fotbollen är världens bästa grej.

En sista fråga då.

Är du tornedaling i dag?

– Ja det måste jag nog säga att jag är, skrattar Garcia.