Norrbotten har finbesök i veckan då den franske före detta landslagsmannen Lilian Thuram reser runt i länet för att föreläsa om rasism. Under onsdagsförmiddagen stannade han till i Luleå där han höll hov i kvarteret Lärkans aula i gymnasiebyn.
Inför en fullsatt aura, där elever från de olika idrottsgymnasierna i Luleå var på plats, berättade den förre backgeneralen som gjort 142 landskamper för det franska landslaget sitt livs historia inför nyfikna ögon och öron.
Den nu 50-årige Thuram, som avslutade sin aktiva karriär som spelare som 36-åring på grund av ett hjärtfel 2008, inleder föreläsningen om när han första gången i livet utsattes för rasism.
Det var när han som nioåring flyttade från den västindiska ön Guadeloupe (fransk koloni) till en förort till Paris med sin familj.
– Det var först då som jag upptäckte att jag var svart. Mina klasskompisar kallade mig jäkla svarting och ansåg att jag var mindre värd som människa än dem. Sedan dess har jag försökt att förstå varför rasism fungerar, säger Lilian Thuram.
Under hela uppväxten, i ett Paris med mängder av olika etniciteter, fortsatte rasismen att flöda i samhället. Inte ens när Thurams fotbollskarriär började ta fart slapp han rasismen, även om fotbollen i sig är ett bevis på att inkludering och gemensam samhörighet kan leda till framgång.
– Det finns mindre rasism inom idrotten jämfört med hur det ser ut i det övrig samhället. Men även inom fotbollen kan man göra mycket mer, säger han.
Efter sina inledande proffsår i AS Monaco i den franska ligan flyttade Thuram 1996 till Italien för spel med Parma som 25-åring. Där tog karriären fart på allvar och Thuram utvecklades till en världsspelare. Men även i Italien fick han uppleva rasistiska påhopp.
– På många arenor gjorde publiken apljud när jag fick bollen. När jag kom in i omklädningsrummet efter matcherna var jag förbannad, säger han.
Men reaktionerna från hans lagkamrater och ledare var inte som han hade hoppats på, snarare tvärtom. Ett beteende som han nu i efterhand förstår är helt avgörande för att rasismen kan fortsätta frodas.
– De försökte mer eller mindre släta över situationen och menade att det inte var så farligt. Då blir det ju som att man försvarar rasisterna i stället för att säga ifrån direkt, säger Thuram.
Thuram började redan under sin spelarkarriär att arbeta aktivt mot rasism. När sedan karriären tog slut har han fortsatt sitt idoga arbete. Han har gett ut böcker i ämnet och han åker nu land och rike runt för att föreläsa, framförallt för skolungdomar. För det är den rätta vägen att gå, menar han.
– Det är en viktig möjlighet att få berätta om bakgrunden till rasismen. Ungdomarna behöver förstå att det finns en historisk förklaring. Det här är absolut den rätta vägen att gå för de måste bli medvetna att de själva omedvetet kan fortsätta låta rasismen fortgå. Det gäller att vara försiktig så att man inte för vidare de här kulturerna och det gäller både rasism och sexism.
De högerextrema vindarna som blåst in i hans hemland Frankrike under de dryga två senaste decennierna är så klart något som Thuram är medveten om. Men också att just de vindarna finns i andra delar av Europa.
Hur ser du på Sveriges situation?
– Den rasism som finns i det svenska samhället är inte någon ny företeelse. Alla europeiska kulturer bygger på att man avvisar vissa, och det finns personer som accepterar rasismen, även för personer som inte nödvändigtvis tillhör extremhögern.
– Hela drivmotorn i rasismen är att det skapas ett vi och dem.
Inom fotbollen arbetar både UEFA och FIFA aktivt för att motarbeta rasismen men olika kampanjer såsom "No to racism".
Gör UEFA och FIFA tillräckligt?
– De gör saker mot rasismen men inte tillräckligt. Men jag brukar fråga mig själv om jag gör tillräckligt. Alla måste gå till sig själv och ställa den frågan – gör vi tillräckligt?
Under sin tid i Italienska Juventus kallades Lilian Thuram för ”Il professore”, läraren. Inför säsongsstarten hösten 2004 värvade Juventus en ung Zlatan Ibrahimovic.
Hur var det att vara lärare till Zlatan?
– Jag tror att folk har fått lite fel bild av Zlatan. Han anses vara väldigt skrytsam och nonchalant men om han hade varit så där stöddig som alla tror hade han aldrig haft den karriär som han har. De som är stöddiga ifrågasätter inte sig själva men Zlatan var och är verkligen ödmjuk. Jag har ju själv sett hur hårt han jobbade, säger Lilian Thuram.
Arbetet mot rasism är ett arbete som aldrig kommer ta slut, menar fransmannen. Men han kommer aldrig ge efter.
– Det är 2022 och vi håller fortfarande på med det här. Ju mörkare hudfärg du har ju sämre chanser har du att lyckas i livet. Det är helt surrealistiskt.