Real har åkt på en och annan propp på Vicente Calderón, den senaste i ligan sved mest. Men man lär sig av motgångarna och inget, absolut inget, skvallrade i första halvlek om att det besöket slutade 0–4, den största förlusten på närmare 30 år mot rivalen.
Det heter att anfall är bästa försvar.
Och Real kom med allt man hade, längs kanterna där Dani Carvajal och Gareth Bale till höger var hyperaktiva, i mitten genom Luka Modric och Karim Benzema och från lite varstans genom Cristiano Ronaldo och James Rodriguez, uppbackade av Sergio Ramos och Toni Kroos.
Bale borde gjort 1–0 redan efter tre minuter. Diego Godin missade grovt, walesaren fick fritt fram, men Jan Oblak, den slovenske landslagsmålvakten, läste Bales avslut och fick i sista stund ut näven och styrde undan bollen.
Bale stoppades på nytt (lurigt studsande frispark) under en första halvlek där Oblak stod i vägen även för ett skruvat avslut av James Rodriguez och en frispark av Ronaldo.
Atlético? Det hände inte mycket. Några hörnor och Iker Casillas fick vänta till 37:e minuten innan han gjorde sin första räddning, på ett distanskott av Antoine Griezmann. Reals höga press, hårda arbete och offensiva dominans tillät inte mer.
Atlético lyfte upp spelet efter pausen, kom oftare framåt och med fler spelare. Mario Mandzukic blev hårt åtgången. Ramos armbågade honom så att ögonbrynet sprack och blodet flödade. Kroaten fick sällan något med sig av serbiske domaren Milorad Mazic, varnades i stället och med ett gult kort blev han ett tacksamt mål för provokationer.
Tempot tog ut sin rätt, offensiven mattades – mest hos Real – och vikten av att inte förlora ökade för varje minut som gick. Liksom irritationen mellan spelarna. Reals Marcelo missar returen på Santiago Bernabéu i nästa vecka sedan han dragit på sig en sen varning.